Har du varit med på en fotbollsturnering någon gång?
Det spelar egentligen ingen större roll vilken sport det handlar om för att begripa att hela turneringen bygger på att man är överens om vilka regler som gäller. Det finns olika lag, och man är överens om vad gör att det ska räknas att man gjort mål. Föreställ er nu att ni påbörjat turneringen, och mitt i, meddelar ett lag, att de har egna regler och de struntar i de regler som man kommit överens om. Vad gör man då? De andra lagen fortsätter att spela, om de vägrar? Ja det enda vettiga framstår som att avbryta spelet.
Även om detta är lite förenklat, så är det hur jag lättast beskriver vad som hände i riksdagen denna vecka. Vi har under de senaste tiden fått se hur Sverigedemokraterna gjort riksdagen till en lekstuga, ett taskspel som har handlat om formen istället för om innehållet, politiken.
Och det gör mig så heligt förbannad. Inte för att de uppdrag jag har fått förtroende för undergrävs genom att agerandet skapar politikerförakt, utan främst för att politik är på riktigt.
Sverigedemokraterna röstade igenom en budget som de nästa dag, när vi hade utskottssammanträden, helt plötsligt inte ville ställa sig bakom. Det var som om det blev förvånade över att de nu måste stå upp för det beslut de tagit, att de inte fattat att de nu inte kan driva sin egen budget eftersom de röstat igenom en annan. Vad blir konsekvenserna av det? Det verkar de inte ens en gång ha tänkt på.
Låt mig kort dra några exempel, ur länsperspektiv innebär det att Norrbottniabaneprojektet åter igen går i stå, att det blir mindre pengar till häslo och sjukvård, färre platser på Luleå tekniska universitet, ingen skattesänkning för pensionärerna och så vidare. De har röstat igenom en budget med 17 miljarder mindre än den regeringsbudget som låg på bordet. Det börjar vara dags för trettonprocentspartiet att visa upp den lista de har på vilka förslag som ska strykas.
Åttiosju procent av väljarna, från höger till vänster, ville inte ha enfrågepartiets politik, oavsett vad man tycker om migrationspolitiken.Kring denna finns det olika åsikter om mellan blocken, men gemensamt är att man inte vill ha något att göra med SD:s ideologi. Det parti som nu krävt att den regering som sitter vid makten, oavsett kulör, ska gå dem till mötes just vad gälelr invandringspolitiken, annars kommer de att rösta ned den som inte lyder. De har alltså omöjliggjort att Sverige ska kunna ledas av minoritetsregering, vilket landet till större del gjort de senaste 100 åren. Minoritetsstyret har ofta bestått en Socialdemokratisk regering som arbetat blocköverskridande, ibland med Folkpartiet och ibland med Centern och under vissa svåra år har vi också haft en samlingsregering.
Jag måste medge, jag är trött. Tänkte ironiskt i morse att mitt liv är som ”måndag hela veckan”, en ständig valrörelse som aldrig tar slut. Jag tittar på mitt trötta ansikte i spegeln och tänker "Kommer jag att orka?". Så hör jag morgonekots rapport om att arbetet mot dödsfall och olyckor på arbetsplatserna nu kommer att försvåras eftersom regeringens budget fallit. Jag ser Gustav Sollis ansikte framför mig. Politik är inte en lek. Det är på allvar. Jag måste orka. Men hur?
När jag sedan får veta att vi fått 1000 nya medlemmar på 24 timmar, och får ett glatt mejl från norska kollegor som erbjuder sitt stöd i valrörelsen så är tårarna inte långt borta.Det är klart jag orkar, för jag kommer inte att vara ensam.