I dag är det endast omkring tio procent av de anmälda brotten som passerar igenom rättsmaskineriet och kan sägas vara uppklarade. Motsvarande siffra på 1950-talet låg strax under 40 procent. Sedan dess har förstås en hel del hänt. Brottsligheten är av en helt annan typ i dag än för drygt femtio år sedan. Organiserad brottslighet, knark, kriminella mc-gäng och andra våldsbenägna grupper fanns inte i 1950-tals-idyllen. Antalet poliser var färre och lokalt organiserade. Antalet anmälda brott var mycket lägre än i dag. Polisen kan ändå inte komma ifrån att effektiviteten blivit sämre och uppklaringsprocenten av brott sjunker.
De omorganisationer som gjorts inom polisen ser allt mer ut som misslyckanden. Vi har aldrig haft så många poliser på pappret, omkring 20 000, men de lyser ofta med sin frånvaro när de bäst behövs. Inte minst i glesbygd. För människor som drabbas av brott eller upptäcker brott och hör av sig till polisen är det egentligen helt ointressant hur polisens bemanning är organiserad. Det avgörande vid sådana tillfällen är om polisen är tillgänglig och kommer. Då är det självfallet viktigt att polisen har bemanning när vardagsbrotten är som vanligast, det vill säga på nätter och helger. Här finns uppenbara brister i dagens polisorganisation. Och dessa beror inte alltid på att polisen är dåligt bemannad utan på att så många poliser sysslar med sådant som inte hör till den polisiära uppgiften.
Samtidigt finns ett rättmätigt krav från allmänheten att polisens ska ta hand om de vardagsbrott som drabbar många av oss från stölder ur bilar till den försvunna cykeln. I dag hinner polisen knappt engagera sig i sådan brottslighet. Då är risken dessvärre stor att allmänhetens förtroende går förlorat. Det viktiga för polisen är att synas och att finnas tillgänglig. Nu räcker det inte alltid med organisatoriska förändringar för att klara detta. Det behövs också fysiska personer. Tyvärr upplever alltför många i dag att polisen inte räcker till.
De omorganisationer som hittills genomförts inom polisväsendet skulle göra polisarbetet mer effektivt. Ännu har alltför ofta sett ett magert resultat av denna goda intention. Tanken var säkert varit riktig, men genomförandet har blivit en halvmesyr. Det är nämligen i vardagen och i vardagsbrotten som den vanlige medborgaren kommer i kontakt med polisen. Då måste kontakterna fungera. Det får inte vara så att man hänvisas till en röst i en telefonsvarare. Självfallet inte om man dessutom råkar ut för något som man personligen inte bara upplever som kränkande utan också som ett allvarligt brott som man snabbt vill ha åtgärdat.
Det är säkert bra med något fler poliser, där de behövs, men samtidigt krävs också att den polisorganisation vi får efter en ny omorganisation också får den spets den så väl behöver. Inte minst för Ruth Andersson, 92 år, skull som var en av de äldre som lurades av de två bedragare som nu dömt till långa fängelsestraff vid Hudiksvalls tingsrätt. Hon fick själv betala för att spåra bedragarna.