Snart går telefonsvararna varma till landets polis, som numer är en enda myndighet med huvudsäte i Stockholm. Semestertiden har börjat. Många poliser är lediga. Andra dras samman för att fylla luckorna till allehanda konserter och sommarfester. Polisbristen finns hela året, men präglar sommar-Sverige.
I polis-Sverige är i bästa fall bara varannan polis i tjänst. Nu är de tyvärr inte bara på sommaren som poliser saknas, vilket många fått erfara som önskat få kontakt med ”sin” polis. Inte minst i glesbygd, vilket alla i Norrbottens inland är väl medvetna om. Något måste fela.
I polisens organisation har alltför många småpåvar fått allt för stor makt.
Den polisorganisation som sjösattes 1965, med Carl Persson som rikspolischef, har genom åren förändrats i grunden.
Idag har vi en polismyndighet för hela landet uppdelad i sju polisregioner. En centralisering och en samling av resurser som förhoppningsvis någon gång kan leda till att får en effektivare och mer tillgänglig polis. Många tvivlar.
Idag är det dessutom ofta så att poliser som borde vara ute på gator och torg sitter fast i administrativa rutiner, eftersom polisens civilanställda till stor del fått lämna sina jobb när besparingar satt in. De arbetsuppgifter som dessa utförde försvann inte. Istället låstes fler poliser vid rutinarbete bland pappershögarna.
Modern polisverksamhet borde bygga på närhet till människorna och därmed till det som lite vårdslöst kallas vardagsbrott. I det långa loppet är det förödande för polisen om allmänhetens förtroende urholkas ännu mer än vad som redan skett.
Det är förstås inte bra om skylten stängt för dagen möter dem som vill besöka polisen på udda tider. Allt fler polisstationer runt om i landet slås igen. Det har blivit allt längre mellan polis och allmänhet.
Polisens förmåga att rycka ut när brott begås är ett skämt.
Utryckningstiderna har blivit allt längre. Det händer allt oftare att polis som lovar att komma till en brottsplats aldrig dyker upp. Något som försvagar polisens förtroende än mer.
Debatten om polisresurser är inte ny. När den var som intensivast hänvisade dåvarande rikspolischef och justitieminister till att bristerna var av övergående natur. Så fort den nya organisationen satt sig och nya poliser utbildats skulle allt bli frid och fröjd.
Vi har aldrig haft så många poliser som nu, men ändå finns brister.
Inte beroende på att inte viljan finns att göra ett bra jobb utan desto mer på de ideliga omorganisationerna som gjort att mycket kraft åtgått till att genomföra dessa.
När vantrivseln breder ut sig väljer allt fler välutbildade poliser att söka sig till andra yrken. Det finns jobb med mindre ansvar, bättre arbetstider och mer betalt än i det utsatta polisyrket.
Samtidigt finns ett rättmätigt krav från allmänheten att polisens ska ta hand om de vardagsbrott som drabbar många av oss.
Idag hinner polisen inte engagera sig i sådant. Risken är dessvärre att allmänhetens förtroende fortsatt går förlorad. Polisen måste synas och finnas tillgänglig. Året runt. Även när det är sommar.