Något jag hatar, förutom små snapsglas och mygg är sådana där mjölkpallar utefter landsvägen, med blomsteruppsättningar i gamla mjölkkrukor. Varje gång jag åker förbi sådant får jag lust att köra rätt in i skiten och inleda ett jihad mot nostalgisk gullighet i dumkvadrat. Fy! Därför var det med osäkrad revolver jag besökte landsbygdsriksdagen nere i Blekinge nyligen. Fanns här möjligtvis ursprunget till blomstermålade postlådor och loppisar i gamla nedlagda butiker? Traktormuseernas och Stockholmsfobiernas ursprung? Men icke. Visst kunde det krypa lite i kroppen när glesbygdsförespråkare försöker hålla liv i den omöjliga trollformeln Hela Sverige Ska Leva.
Oavsett hur mycket "rättvisa" används av landsbygdens frontsoldater, och oavsett om politikerna pratar om en "servicegaranti" till alla, är det omöjligt att ha ett Ica Maxi-utbud i varenda buske, eller ha universitetssjukhusets expertis på gångavstånd. Det är en synnerligt besvärlig ambition i en tid när vi alla fått allt högre krav, på allt från sjukhus till mobiltäckning. Alla kan därför inte leva på samma service- och välfärdsnivå i hela landet. Några får mer, andra mindre. Men alla kan få något. Den som inte har en urolog som granne kan i vart fall lyssna till älvens brus.
Däremot kan vi förstås diskutera en miniminivå som i princip alla bör ha garanterad. Att 90 procent av svenska hushåll ska ha tillgång till bredband innan 2020 är rimligt. Men likväl återstår 10 procent, och det är inte orättvist att det sista hushållet någonstans i den svenska periferin faktiskt får finna sig i att inte kunna ladda hem piratfilm lika snabbt som en kålmask pruttar. Den som bor så långt bort har säkert andra kvalitéer som stadsråttorna inte har tillgång till. Det jämnar ut sig.
Men det finns hopp för alla. En av föreläsarna på landsbygdsriksdagen, urbanforskaren Peter Elmlund, drev tesen att det inte är stadens urbanitet som vi söker, utan urbaniteten i meningen "plats" eller "torget". Vi flyttar på oss därför att vi vill ha interaktion med andra människor, vare sig den är social eller ekonomisk. Att träffa andra, att ha gemensamma upplevelser, att kunna hitta nyheter, köpa, handla, att bli stimulerad och vidga sina horisonter, det är drivkraften. Mingla och konsumera. En förtätning ger mer social magnetism än utslätningen. Och det Peter Elmlund förkunnade måste ha varit ett glädjebudskap för alla på landsbygdsriksdagen. Det är, menar han, fullt möjligt att bygga urbant i det lilla. Men det kräver koncentration av flera hus på samma ställe - och framförallt en plats mellan husen där människor kan träffas - och därmed omgörning av hur dagens samhällen ser ut.
Det som behövs är ett torg, en bygata, en mötesplats. Urbaniteten finns i olika storlekar. Det kan räcka med några kåkar efter ett gemensamt inbjudande stråk så uppkommer en dragningskraft stor nog att skapa grund för såväl ett anständigt liv på landet för dem som vill vara kvar liksom för alla som vill återvända. Om så bara för några dagar.
Och slippa mjölkpallar och andra patetiska försök att återuppliva det tidiga 1900-talet.