Det är plakatpolitik att driva på för betyg för tioåringar. Sådant kan ungdomsklubbister syssla med, inte vuxna människor med makt. Men Alliansen framhärdar, trots att alla tunga remissinstanser gör tummen ner.
I augusti lade den dåvarande borgerliga regeringens utredare Martin Ingvar fram en promemoria med förslaget att införa betyg från fjärde klass. Därmed skulle betygsåldern sänkas igen för andra gången på kort tid. Förra gången, då den sänktes till sjätte klass, sades att reformen skulle utvärderas. Det har inte skett. Trots detta argumenterar Martin Ingvar för sänkt betygsålder, bland annat med motiveringen att det skulle ”stärka motivationen hos fler elever”. Samtidigt konstaterar han efter en genomgång av forskningsläget, att ”det (inte) tycks finnas några övertygande studier som visar vilken betydelse tidig insocialisering med betyg har”. Det finns, enligt regeringens utredare, med andra ord inte forskningsstöd för det förslag han lägger fram.
Samma sak konstaterar de flesta remissinstanser. Skolinspektionen är, liksom Skolverket, tveksam och påpekar att någon utvärdering av sänkningen av betygsåldern som gjordes 2012 inte har genomförts. Myndigheten anser därför att frågan är för tidigt väckt. Barnombudsmannen och Lärarnas Riksförbund, har samma invändning. En ny reform bör inte införas innan den förra har utvärderats. Vilket ju kan tyckas rimligt. Låt oss först ta reda på vad som hände förra gången, innan vi göra samma sak en gång till.
Enligt Lärarförbundet ”finns det inget vetenskapligt stöd för att tidigare betyg ger bättre studieresultat”, och de noterar att endast en av hundra lärare anser att tidigare betyg är en viktig prioritering. Sedan påpekar de det självklara, det som gör att förslaget gör ont i hjärtat: barn kan inte skilja sin prestation från sig själv. Ett betyg på en tioårings prestation blir för barnet ett betyg på honom eller henne själv, som person. Barn, vars prestationer erhåller låga betyg, trycks ner, får sämre självförtroende, mindre motivation – och presterar sämre. Detta gagnar ingen. Möjligen undantagna de politiker som får synas i tv och verka handlingskraftiga.
Uppsala universitet är på liknande grunder mycket kritiska och menar till och med att också betygen i sjätte och sjunde klass borde avskaffas. Utredningens förslag ”vilar på synnerligen svag grund” och att tidiga betyg skulle öka motivationen ”måste ses som en hypotes, snarare än en slutsats som vilar på empiriska belägg”. Föreställningen att frånvaron av betyg i årskurs 1–7 efter 1982 skulle sammanfalla med sjunkande resultat, vilket anförs som bärande argument i promemorian, saknar enligt Uppsala universitet grund. Snarare gäller det omvända. De sjunkande resultaten sammanfaller med ökad centralstyrning och målstyrning, med ökad formalisering som ”stjäl av lärarnas tid som annars kunde användas till att utveckla undervisningen.”
Än hårdare i sitt ordval är Kungliga Vetenskapsakademiens arbetsgrupp om framtidens skola som sågar Martin Ingvars utredning längsmed fotknölarna. Den är bristfällig, utropar den expert- och professorstunga arbetsgruppen på DN-debatt och skriver: ”Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att det inte finns stöd i vare sig svensk eller internationell forskning för att tidiga betyg skulle ha positiv effekt på elevernas lärande. Att då ändå föreslå att tidiga betyg skall införas framstår som obefogat.”
Några remissinstanser är positiva, men 34 av 44 avråder från att införa tidigare betyg. De tyngsta instanserna är genomgående kritiska. Men Alliansen har för avsikt att ändå driva igenom sitt förslag. Då de har stöd av Sverigedemokraterna kan de lyckas. I så fall sker det mot bättre vetande.
Det finns många politiska frågor där ideologi och värderingar måste få avgöra, helt enkelt för att kunskapsläget är sådant att det inte går att säga att ”det mesta tyder på att gör vi si, då händer så”. Baserat på vad vi vet kan vi inte förorda ett alternativ före ett annat.
Men så finns det frågor där stor vetenskaplig samstämmighet råder om att ett politiskt förslag faktiskt är dåligt (eller bra), men trots detta fortsätter politiker på rent ideologiska grunder att framhärda med den motsatta uppfattningen. Alliansens och Sverigedemokraternas hållning i betygsfrågan är ett exempel på en sådan fråga.
Om detta hade rört en liten fråga, hade man kanske kunnat ignorera om politiker framhärdat mot bättre vetande. Men nu gäller det våra barn, deras liv, deras framtid – och Sveriges långsiktiga utveckling.
Skolan har blivit ett ideologiskt slagfält, där framförallt Folkpartiet och Moderaterna jagar utrymme i media, med argument som är intet annat än tyckande, och där tillfälliga, små majoriteter till slut kommer att avgöra. Skolan utformas utifrån ideologiska föreställningar och enskilda politikers åsikter, snarare än det faktiska kunskapsläget. Det säger tyvärr också mycket om Sverige som kunskapsnation.