Ibland kommer förslag om att staten bör flytta ut sina myndigheter och andra arbetstillfällen från överhettade storstadsområden till evakueringsbygderna. Det har också skett i viss utsträckning.
De som föreslår detta är ofta personer som borde passa bättre i officersyrket. De tycker om att peka med hela handen och betraktar statens anställda som kanonmat, som ska stå redo att användas när gubbarna i officerstältet vill se lite liv och rörelse på slagfältet.
De som jublar över detta är dessutom personer som har en nyliberal läggning, eftersom de tror att utlokaliserade myndigheter inte får med sig kompetent personal och därför bidrar till att desarmera staten.
Men jag tycker ändå att det går att resonera vettigt kring detta. Utan att dessutom landa i något platt och förutsägbart.
Det handlar om fördelningspolitik.
Konkurrensverket till Piteå, kanske. Och enligt fördelningslogiken borde några av Piteå Kommuns förvaltningar spridas ut, typ till Långträsk.
Allmänt sett brukar vi motivera denna typ av simplare fördelningspolitik med att de framgångsrika ska kompensera de mindre framgångsrika. De som exempelvis har haft turen – eller möjligheten – att ta sig fram till en god inkomst skall avstå från en del och ge till dem som haft mindre tur så att livet blir rättvist.
Poängen är att ingen ska förhindras ha framgång, tvärtom, men den som värper guldägg ska dela med sig. Men om det går ohyggligt bra i städer som Stockholm får de finna sig i att också avstå en del till andra, dels pengar, men också statliga verksamheter.
Men att på detta sätt att ge allmosor till de bättre behövande är på sikt riskabelt och fantasilöst. Det förutsätter att hönan med guldäggen i all evighet fortsätter att leverera fördelningsmaterial.
Alternativet är förstås en fördelningspolitik som skapar möjligheter för den som vill förbättra sin position, och inte omfördela resultat och resurser utan framgångsinstrument och möjligheter.
Översatt till regionalpolitik betyder det att vi kan välja mellan att satsa resurser på att kompensera delar av landet som saknar utvecklingsmöjligheter, eller satsa på de delar som har möjligheter att utvecklas bättre.
Hela Sverige ska inte leva alltså, utan några får dö medan andra lever upp.
En sak att fundera över är om det är dags att överge den gamla regionala organisationen med ett maktcentrum och stor periferi. Stackars Stockholmare får ju rätt ofta skit för att de råkar bo i huvudstaden.
Länder som Australien, Brasilien och Kanada har sina huvudstäder vid sidan om de stora metropolerna.
Hur vore det om vi gjorde något liknande, att huvudstadsfunktionen fick cirkulera i landet, och exempelvis riksdagarna som förr äga rum i olika städer år för år.
Visst, det skulle vara lite rörigt, men kanske ha den goda effekten att den politiska apparaten trimmades lite. Det byggs arenor i alla svenska köpingar, så möteslokaler finns det ingen brist på. Och hotellresurserna skulle få näringstillskott tider på året när turismen går på lågvarv.
Piteå som huvudstadsår 2022, vore inte det lite spännande?