Perssons värld är inte Palmes
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hjalmar Branting och Ingvar Carlsson är redan passerade - liksom Thorbjörn Fälldin och Arvid Lindman - och någon gång i jämnhöjd med valet i höst kommer Göran Persson upp jämsides med Olof Palme.
Åsikterna går starkt i sär om Göran Persson.
För många är han en maktfullkomlig uppkomling, för andra en arbetargrabb med klasskänslan i behåll som i en allt hårdare värld försöker rädda vad som går av socialdemokratisk folkhemspolitik.
Ibland beskrivs han som en gåta som politiker. Och visst rymmer han många paradoxer: Lokalpolitikern som tagit plats på världsscenen. Traditionalisten som öppnat socialdemokratin för feminism, grönt folkhem och nya allianser. Samarbetspolitikern som ständig provocerar.
Till paradoxerna hör kanske också att han gillar centerpartister - åtminstone så länge de inte heter Maud Olofsson - och att personkemin fungerat bättre i umgänget med högerpolitiker typ Helmut Kohl och Jacques Chirac än vänstermän som Poul Nyrup Rasmussen och Lionel Jospin.
Att han förenar en ofta cynisk jargong och brutal ledarstil med ett starkt konst- och litteraturintresse är däremot mindre överraskande - den sortens politiker är världshistorien snarare full av även om Sverige är mindre vant vid dem.
Göran Persson som politisk ledartyp är överhuvud taget något nytt för svensk socialdemokrati. Hans maktutövning är närmast presidentlik, han är mindre puritansk i både uppsyn och vanor än sina företrädare och hans väg till makten är också en helt annan.
Både Ingvar Carlsson och Olof Palme var ju bägge mer eller mindre uppfostrade i regeringskansliet. Där var också Tage Erlander väl ingången då han upphöjdes till partiordförande. Göran Persson däremot saknade maktbas i huvudstaden. Han befann sig länge utanför maktens inre cirklar vilket gör det till nästan ett mirakel att han kunde bli partiordförande alls. Möjligen förklarar det också hans påstådda kontrollbehov.
När Persson vägs mot Palme blir han oftast befunnen för lätt. Men liksom utförsåkningen sen Ingemar Stenmarks tid har även politiken förändrats. Jämförelserna blir sällan rättvisa.
Inte bara de parlamentariska villkoren är annorlunda; EU och globalisering sätter också helt andra gränser för socialdemokratisk politik.
Politik formas nu också i allt mindre grad på arbetsplatser och möten. Snarare i tevesoffor och på DN Debatt. Och dessutom i ett mediaklimat som blivit ännu mer antisocialdemokratiskt.
Sett i det ljuset är det faktiskt ingen dålig politisk bedrift att ha lyckats förbli regeringschef i ett decennium som Göran Persson nu har varit.