Perssons tre felaktiva vägval
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1) Framtiden finns i mitten.
För det första har socialdemokraterna övergivit mitten. Partiet har tappat fotfäste hos medelklassen. En majoritet av TCO-medlemmarna stödjer Alliansen. Skälen till detta är flera. Bland annat har (s) inte lyckats tydliggöra om de tänker fortsätta stödja sig på ett vänsterparti som vill avskaffa läxor, ensidigt satsa på offentlig sektor och tillsammans med miljöpartiet göra det ännu dyrare att driva industrier som kräver energi.
Socialdemokraternas framgångar har historiskt bottnat i förmågan att kombinera arbetarklassen, medelklassen och de utsatta i en politik som ger gemensam styrka. Men om en av dessa bitar faller ifrån så förlorar partiet fotfäste. Och det är exakt vad som nu är på väg att hända.
2) Högern fick ta arbetslinjen.
Det andra skälet till kritik är att socialdemokraterna släppte arbetslinjen till högern. Först var det fullständigt obegripligt hur ett arbetarpartis ledning så övertydligt grävde ner sig i ett patetiskt försvar av bidragstagandet, när alla vet att de egentligen är minst lika bekymrade över hur arbetsmarknaden utvecklats.
Socialdemokraterna försökte också. Men då var det för sent. Som Piteå-Tidningen skrev på ledarplats häromdagen fanns exempelvis en massa om jobben i socialdemokraternas valmanifest. Men det uppfattades inte, därför att Göran Persson lyckats med att framställa socialdemokraterna som "det nya bidragstagarpartiet", medan Fredrik Reinfeldt övertygade folk om att moderaterna är "det nya arbetarpartiet".
Att moderaterna skulle vara det nya arbetarpartiet var självfallet sanslöst fräckt och aktivt troende socialdemokrater trodde naturligtvis inte att denna brutala gir skulle gå hem hos väljarna. Men det gjorde det. Inte därför att moderaterna var skickliga, utan därför att socialdemokraterna var aningslöst naiva.
Det hela har sammanfattats ganska väl av Alliansens företrädare som en fråga om attityd. Alliansen har (ärligt eller oärligt) hävdat att den svenska modellen egentligen är ganska bra. Lite justeringar här och där behövs, men i stort så funkar det bra (just nu). Det som saknats är lite nytt blod i ledningen. Och framförallt en annan attityd till arbete och bidrag.
Exakt så är det.
Om inte socialdemokraterna ser till att sjunga upp sig rejält kommer vi att få två politiska rörelser i det här landet, en rörelse som förtvinar med rötterna i Förlorarsverige och en annan rörelse som satsar ensidigt på Vinnarsverige. Ansvaret för detta vilar på partiledaren Göran Persson. Det var han som valde väg åt partiet. 3) Generationsskifte
Därmed har vi kommit till den tredje kritiska punkten för (s), nämligen partiets ansikte utåt. Alliansen har generationsskiftat. De är - på gott och ont - ett gäng femtio- och sextiotalister som framstått som betydligt krispigare än den baktunga fyrtiotalistiska socialdemokratin.
Det behövs nytt ledarskap och föryngring. Socialdemokraterna bör därför generationsskifta så snart det är praktiskt möjligt. Jag tvekar att skriva "Göran Persson bör avgå". Men är han klok åker han hem till gården självmant, men bör först se till att ha fullföljt ett radikalt generationsskifte i hela rörelsen.