Pengar och pragmatik
pengar. Arbetsfria inkomster - att göra pengar på pengar - har alltid betraktats med misstänksamhet inom arbetarrörelsen.Det är en misstro som delas av många religiösa rörelser.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men med globaliseringen integreras världens ekonomier allt mer. Och även muslimer vill konkurrera på ekonomiskt lika villkor med människor som har annan religion.
Därför har det vuxit fram olika former av finansiell verksamhet som är förenliga med sharialagarna.
Istället för att sätta in pengar på ett konto och få ränta på dem utformas transaktionen som en investering där insättare och bank går in gemensamt. Insättaren får vinst på affären istället för ränta och det är OK eftersom affärsvinster inte fördöms av islam.
Om någon ska låna pengar för att köpa en bil kan banken istället gå in och betala bilen och låntagaren får sedan i portioner betala tillbaka ett något större belopp än inköpspriset. Som av en händelse sammanfaller skillnaden ofta med rådande marknadsränta …
Eftersom det världen över finns tillgångar på i storleksordningen 3 000-4 000 miljarder kronor som kan tänkas bli placerade i finansiella investeringar som är förenliga med islamisk trosuppfattning erbjuder nu alltfler internationella banker sharia-anpassade affärer.
Det islamska fördömandet av att någon gör pengar på pengar är inte unikt. Vi behöver bara gå några hundra år tillbaka i tiden för att hitta precis samma värderingar i kristendomen.
Bankirer och långivare fördömdes av påven och andra religiösa ledare. Men precis som inom islam i dag uppstod istället en alternativ marknad där de kyrkliga påbuden rundades.
Den kristna kyrkan hörde själv till dem som utnyttjade och tjänade mest på den finansiella synden.
I dag har kristendomens brännmärkning av räntetagande upphört. Kyrkan investerar i aktier och obligationer som vilken Joakim von Anka som helst.
Inte ens dagens snabblån, med vad som bara för 50 år sedan definitivt var ockerräntor, förmår längre hetsa upp biskopar eller åklagare.
Den tidiga arbetarrörelsen såg kapitalet som den störste motståndaren. I dag dammas direktörerna av någon gång då och då för att göra tjänst som högerspöken i valrörelsen.
Men annars är det pragmatik som gäller. Kommunalmän och näringspolitiker anstränger sig till det yttersta för att erbjuda kapitalet de bästa investeringsvillkoren. Och de största kapitalägarna i de flesta länder är blivande och nuvarande pensionärer via pensionsfonderna.
Att göra pengar på pengar är uppenbarligen något som väcker instinktiv motvilja.
Samtidigt tycks de finansiella systemen i praktiken vara oerhört uppskattade. De motsvarar uppenbarligen en allmänt erkänd fördelning av förmåner och skyldigheter mellan sparare, investerar, långivare och låntagare.
På annat sätt kan man väl inte förklara att både arbetsrörelsen, islam och kristendomen slutat bekämpa systemet och pragmatiskt anpassat sig till det istället.