Partistiska världens strukturdumhet
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Per Gahrton skrev i gårdagens DN-debatt om att miljöpartiet borde ta sin samverkan med Socialdemokrater och Vänsterpartister som ett experiment. Gahrton skriver att när Miljöpartiet bildades så vägrade man acceptera blockpolitiken utan eftersträvade att bli "vågmästare" i ett levande parlament:
"Vi ansåg - och anser i princip fortfarande - att i mångpartidemokratier bör regeringsbildningen ske efter ett val, inte före. Så är det i många EU-länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien. Men i Sverige pressas partierna att "ge besked" före valet. Under många år vägrade MP spela med i detta spel, men omgivningen har varit starkare. Därför förbereder vi nu regeringsbildning tillsammans med S och V. Det betyder inte att vi ingår i ett cementerat block av evig karaktär. Vi är absolut motståndare till en utveckling i riktning mot tvåpartisystem, eftersom det urholkar demokratin och förhindrar förnyelse."
Synen på att cementerat tvåpartisystem är olyckligt får också visst stöd av statsvetenskapens nestor i Sverige, professor Olof Ruin. I samma tidning skrev han häromdagen att det är lite märkligt med ett svenskt valsystem som är uppbyggt på att det ska finnas många partier, samtidigt som dessa formerar sig i ett tvåpartisystem. Vi har ett proportionellt valsystem som är tänkt att återspegla många synsätt, men partierna börjar nu formera sig som hade vi ett majoritetsvalssystem istället. Partiblocken bör, tycker Ruin, i förväg lova väljarna att det block som är störst också får bilda regering.
Dessa tankegångar som försöker nyansera synen på tvåpartisystemet möter förstås motstånd från alla som fastnat i dualismen. Men frågan är vad medborgarna vill ha? Vill de ha en patetisk dualism, där de är hänvisade till att antingen tillhöra Alliansen eller Koalitionen? Och är detta verkligen önskvärt om det nu är så att vi får Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen. Internt erkänner de flesta partister att det är dumt att återupprepa situationen från 1991-94 när Ny Demokrati var tungan på vågen.
På samma sätt som fanatiska fotbollssupportrar är en skam för mänskligheten och skapar en massa elände är det lika sorgligt varje gång man möter partifigurer som fastnat i blocktänkandet. Dessa partistiska blocktänkare kan vara personer som egentligen är intelligenta och frimodiga, men som på grund av sitt politiska engagemang tvingats, eller själv anpassat sig, till dualismens fördummande tankefigur.
Jag kallar dessa människor för "strukturdumma", de är egentligen smarta men beter sig som idioter därför att den partistruktur de befinner sig i har berövat dem förmågan att se nyanser. Ganska ofta är strukturdumheten dessutom något de själva är medvetna om, men omständigheterna tvingar dem att hyckla. Alltså att mellan skål och vägg erkänna att det vore önskvärt med mer nyanser, men utåt kan de inte för en sekund tänka sig att leka med en blocköverskridande tanke.
Dessa hycklare kan man ha visst hopp om, att de kan bryta sig loss från sin självpåtagna strukturdumhet om rätt omständigheter dyker upp.
Kanske är de nu på väg att våga ställa den självklara frågan om det verkligen är ett tvåpartisystem vi vill ha?