Det var en fin måndagskväll 13 september 1982. Ungefär 3 000 norrbottningar hade samlats i sporthallen i Luleå för att lyssna på S-ledaren Olof Palme.
Det var bara sju dagar kvar till valet och Palme for runt som ett jehu i Sverige för att övertyga väljarna. Nu kom han till Norrbotten, en fjärdedel av landets yta men med bara futtiga tre procent av de röstberättigade i riket.
Stockholmsjournalisterna var frågande inför resan.
”Varför åker du till Norrbotten sista veckan före valet”, undrade de på presskonferensen före mötet.
”Det är därför att här har jag och Socialdemokraterna våra trognaste anhängare”, replikerade Palme.
Det märktes i den fullsatta sporthallen. Palme fick stående ovationer både före och efter sitt tal.
Varje elak formulering om den borgerliga regeringen möttes med skratt och applåder.
Men Palme raljerade inte bara med borgarna. Han beskrev också sina och partiets egna visioner och idéer.
Han berättade om handlingsprogrammet ”Framtid för Sverige” och arbetarrörelsens utvecklingsplan för Norrbotten.
”En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten. Basindustriernas ska utvecklas, inte avvecklas”, lovade Palme.
”Bara valfläsk”, fnös länets högertidning.
Men Palmes besked gick hem i stugorna. I valet 1982 röstade hela 58,8 procent av norrbottningarna på Socialdemokraterna.
Utvecklingsplanen för Norrbotten var inte heller något simpelt valfläsk.
Den 4 mars 1983 – bara sex månader efter maktskiftet i Rosenbad – presenterades den nya Palmeregeringen en stor Norrbottensproposition – den fick nummer 1982/83:120.
Hela fyra miljarder kronor anslogs för insatser i länet. En stor del av pengarna användes för att rädda det krisande LKAB och basindustrierna. Men regeringen satsade även på att utveckla nya verksamheter runt högskolan i Luleå och rymdtekniken i Kiruna.
Arbetet med utvecklingsplanen 1981-82 och Norrbottenpropositionen 1983 är ett skolexempel på hur statlig regionalpolitik kan – och bör – bedrivas.
Regionala företrädare som S-distriktets Curt Boström och LO-distriktets Manny Lindqvist dammsög länet på idéer och förslag. Därefter förankrades förslagen hos Olof Palme, Ingvar Carlsson, Odd Engström och andra centrala S-politiker.
Sedan, när regeringsmakten väl var vunnen, genomfördes politiken.
Politiken gick att följa från ax till limpa. Olof Palme och hans parti både lovade och levererade.
Väljarna uppfattade att det fanns en tydlig koppling mellan valrörelsens utfästelser och den praktiska politiken.
Det medverkade till att även Palmes sista val som S-ledare blev en framgång.
1985 nådde partiet hela 59 procent i riksdagsvalet i Norrbotten – sitt näst högsta valresultat i länet genom tiderna.
Norrbottningarna såg att det blev skillnad jämfört med det borgerliga styret 1976-1982.
Räddningen av det konkurshotade LKAB visade sig dessutom bli en mycket lönsam investering. Den statliga gruvjätten var snart på banan igen och började på nytt att generera stora inkomster till statskassan och svensk samhällsekonomi.
Tji fick alla borgerliga nationalekonomer som beskrev gruvnäringen som hopplöst passé och ville lägga ned Malmfälten.
30 år efter Olof Palmes död minns vi honom som en stor internationalist, vilket han var.
Men Palme åkte inte bara runt i den stora världen. Han var lika närvarande och delaktig i den svenska verkligheten.
Han glömde aldrig väljarna eller problemen i Norrbotten, Dalarna eller Blekinge.
Det är en lärdom för nuvarande S-ledaren Stefan Löfven och hans kansli.
Det finns inga skäl att krångla till socialdemokratins roll och uppdrag. Det handlar först och främst att se och hantera problem.
Palmes starka engagemang för bekymren i Norrbotten inför och efter valet 1982 är ett bra bevis för att sådant även uppskattas väljarna.