Palme i med - och motvind
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Själv var han trött. Också nära medarbetare började uppleva honom som förbrukad. Slutkapitlens slitne Palme kan knappast ha känt mycket av den "joy of politics" han brukade hänvisa till när folk undrade hur han orkade med alla påfrestningar. Snarare är det politiken som grym utnötningsprocess vi får en inblick i. Några avgångsplaner tycks han dock inte ha yppat.
Ingen given efterträdare fanns. Det låg heller inte för honom att kasta in handduken i förtid och till partiets 100-årsfirande 1989 ville han nog hänga med. Då skulle han själv också suttit jämnt tjugo år som S-ledare. Det var ju på 1969 års kongress han krönts till partiordförande och om Östbergs berättelse slutar i moll hade den samtidigt knappast kunnat börja bättre.
Ett parti på höjden av sin makt, egen riksdagsmajoritet och opinionssiffror över 50 procent. Enorma förväntningar, men däri också fröet till väntande besvikelser. Vinden skulle också snart vända.Två månader senare bröt LKAB-strejken ut och rev ett stort hål i den socialdemokratiska självbilden.
Varken lotteririksdagen 1973-76 eller det historiska nederlaget 1976 bör dock få överskugga att sjuttiotalets första år ändå var en stor reformperiod inrikespolitiskt. Samtidigt klev Palme själv fram internationellt till en position som ingen annan svensk politiker nått i närheten av.
I dag kan hans goda kontakter med ANC i Sydafrika och MPLA i Angola te sig helt självklara, men under det kalla kriget och i ett klimat av ingrodd proamerikanism var det allt annat än okontroversiellt att, som det alliansfria Sverige, bryta den västliga fronten vid omröstningar i FN.
1900-talets störste svenske politiker? Det är ungefär som att diskutera om Gunde Svan eller Sixten Jernberg är den främste skidåkaren. Att Olof Palme var bättre förberedd än någon annan statsminister varit när han tillträdde är däremot ställt utom tvivel. Ingen har heller haft samma politiska bredd. Och hans talekonst gav lyster åt reformismens gråa vardagsgnet och gjorde politiken spännande.
Därför vilar det ännu också ett skimmer över Palmes dagar. Ändå ifrågasatt. För högern en opålitlig halvkommunist, för Vietnamrörelsen aldrig radikal nog. Och efter IB-affären och den upprörda kärnkraftsstriden förblev förhållandet till kultureliten ett öppet sår.
Naturligtvis var han inte ofelbar. Ibland högg han i sten, begick misstag. Men Palmes största fel var nog att han var socialdemokrat. Med sin klassbakgrund borde han ju ha varit moderat, bankdirektör eller möjligtvis - som de politiska modevindarna föreskrev - ädelkommunist på vänsterkanten.
Nu var han alltså övertygad socialdemokrat i stället - införstådd med de kompromisser detta med nödvändighet innebar. Och det var i den dåtida yttervänsterns ögon nästan lika oförlåtligt som det var i blåhögerns.