Dahl konstaterar att det interna missnöjet i partierna har lyst med sin frånvaro och att ytterligare tre Södermanlandskommuner – Eskilstuna, Gnesta och Strängnäs – fått S-M-styren efter förra höstens val.
”För de två partierna tycks den stora utmaningen ligga i att övervinna hundra år av fiendebilder och överhuvudtaget tänka tanken att samarbete är möjligt. När de väl bestämt sig går det däremot relativt smärtfritt”, noterar Dahl.
Exemplet från Södermanland är inte unikt. Den här typen av breda koalitioner förekommer på flera håll.
Ett näraliggande exempel är Kiruna där Socialdemokraterna, Moderaterna, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Samelistan utgör gemensamt styre.
Andra exempel är Vimmerby, Åtvidaberg och Eslöv, där S och M styr tillsammans.
Runtom i Europa finns andra goda exempel.
I Tyskland – där CDU (kristdemokraterna) och SPD (socialdemokraterna) samregerar – är Groko (die Grosse Koalition) ett begrepp.
I Österrike styr en koalition med socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP.
Resultaten talar dessutom för sig själv. Den politiska stabiliteten är till nytta. Österrike och Tyskland hör till de EU-länder som klarat jobben, välfärden och ekonomin bäst.
Svend Dahl framhåller att kommunpolitiken ofta är mindre ideologisk än rikspolitiken.
”Men utmaningen att skapa stabila majoriteter är densamma”, skriver han helt riktigt.
Det är, som gamle statsministern Ingvar Carlsson konstaterade i en stor DN-intervju nyligen, bara en fråga om matematik.
Inget parti – inte heller något av de traditionella politiska blocken – har egen majoritet i riksdagen.
Partier och politiker, som vill utöva någon form av inflytande på samhällsutvecklingen, måste helt enkelt kompromissa och samarbeta med andra partier.
Socialdemokraterna och Moderaterna, som fick 31 respektive 23 procent i senaste riksdagsvalet, kan inte uträtta något på egen hand. Men tillsammans kan de göra en del.
Historiskt har det även funnits en fin samarbetsanda i svensk politik.
Det är de breda uppgörelserna – inte konfrontationspolitik á la Ebba Busch Thor (KD) – som fört Sverige framåt.
Minns bara kohandeln på 1930- och 1950-talen, Hagauppgörelserna 1974 och 1975, samarbetet om den stora skattereformen 1991 eller budgetsaneringen 1995-98.
Men det kollektiva minnet är svagt, som Peter Wolodarski skriver i en klok text i Dagens Nyheter 18 oktober.
Få i dagens politiska ledargarnityr har egna erfarenheter av kompromisser. I stället har de fostrats i politiska ungdomsförbund, där striderna (inte samförståndet) med politiska motståndare utgör själva livsluften.
”Det är en ofta en styrka när man ska kommunicera, men i ett komplicerat politiskt läge – som hösten 1992 och idag – är förmågan att kompromissa avgörande”, menar Wolodarski.
Annorlunda uttryckt: Politik kan – och ska – vara både strid och samförstånd.
I valrörelser gäller det att tydliggöra budskapet och skiljelinjerna gentemot andra partier.
Men nu – med nästan tre år till nästa val – gäller det för partierna att laga efter läge.
Uppgörelserna om försvaret och migrationspolitiken borde följas av blocköverskridande samarbeten på fler områden – kanske rentav en stor bred koalition.
Eller för att använda den eleganta slutklämmen i Svend Dahls artikel:
”Kanske ligger den morgon då vi alla vaknar upp i Katrineholm betydligt närmare än vad vi tror.”