På rymmen från Almedalen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Själv är jag på rymmen från alltihop, men mest från Almedalen. Två dagar fick räcka, det brukar göra det. Sen tog jag morgonbåten över till fastlandet utan att ens invänta Mona Sahlins framträdande i tisdags kväll.
Om inte direkt landsförräderi så var det säkert tjänstefel i mångas ögon.
662 olika evenemang sammanlagt hade den så kallade politikerveckan svällt till detta jubileumsår. Ja, ni läste rätt: Sexhundrasextiotvå. Och det ska mer än människa till att orientera rätt i den djungel av kändismingel, varumärkesbyggande och "nätverkande" som den så kallade politikerveckan urartat till.
Jag såg att min spaltkollega Jonsgården kallade Almedalen för politikens Roskildefestival, men ett åsiktselitens sommarkollo är lika träffande.
Veckans betydelse som demokratisk mötesplats överdrivs gärna, särskilt av dem som har betalt för att vara där. I vårt lilla land känner i stort sett makteliten varann redan förut och att något skulle förändras för att den träffas just på Gotland är naturligtvis nonsens.
Numera är det heller inte mycket som skvallrar om att det ursprungligen var från arbetarrörelsen som initiativet kom. Andra krafter har tagit över och arvet efter Palme själv får man söka i periferien.
Gotlänningarna själva håller sig i stort sett borta och någon större lockelse på turister i allmänhet verkar Almedalsveckan heller inte ha.
För dem är det andra utflyktsmål som gäller. Till raukarna och allt det andra som fanns redan tidigare har denna sommar kommit ett nytt, Ingmar Bergmans grav på Fårö kyrkogård som lockat så många nyfikna (omkring 300 per dag) att idén redan luftats om att ta inträde.
Att ett nytt informationscentrum redan 2001 hamnade alldeles intill kyrkan får i det ljuset kallas ovanligt framsynt. Vad Bergman själv skulle tyckt verkar få bry sig om. Men att han, som valde Fårö med ostördheten som huvudargument, som död skulle bli utflyktsmål för nyfikna turister hade han nog aldrig kunnat drömma om.
Årets Sommarpratare är det alldeles för tidigt att sätta betyg på, men visst har de hållit en något högre klass än de senaste årens?
I varje fall på mig har flera överraskat positivt. Och även om Margot Wallström inte hörde till dem så plockade hon i alla fall en extrapoäng genom att spela "Torparvisan" för Göran Persson.
Sedan adelsskapet försvann är väl inget uppdrag i detta land så eftersträvansvärt som att vara Sommarpratare i P1. Samtidigt är det tveklöst också bland de svåraste.
För en gångs skull vet jag där verkligen vad jag talar om. Eftersom det är över tjugo år sen begär jag inte att någon annan ska minnas programmet. Det räcker att jag själv aldrig kommer att glömma det. Framför allt har kommentarerna efteråt etsat sig fast. En som faktiskt återkom flera gånger löd: Ja, du var åtminstone bättre än Ulf Lundell.
Åtminstone? Så småningom har stoltheten grumlats något av att Lundell tydligen var raka motsatsen till på topp i 1985 års version.
Men - spela roll - ett sånt betyg kan man leva länge på.