Överklassaren som bytte sida
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I synnerhet Björn Elmbrants bok kommer orättvist i skuggan. Med snart tjugo år på nacken står den sig gott fortfarande. Även om Palmebilden fylls ut och fördjupas, särskilt de tidiga ungdomsåren och familjebanden bakåt, är det faktiskt heller inte mycket nytt den tillförs av fackhistorikern Östberg.
Ambitionen att vara heltäckande uppfylls däremot med råge. Ibland blir det faktiskt onödigt omständligt. Och det är nästan en bragd att ha åstadkommit något så protokollaktigt om en så temperamentsfull person. Olof Palme var ju till allt annat en ovanligt passionerad politiker. Den dimensionen kommer knappt fram alls och inte privatmannen Palme heller. Desto tätare följer Östberg honom i de politiska spåren, från överklassmiljön med dess nedärvt konservativa värderingar in i arbetarrörelsen via det kalla krigets brytningar inom den internationella studentrörelsen.
Den i dunkla högersällskap omhuldade tesen att det skulle ha varit ren karriärism som ledde Palme över till arbetarrörelsen får inget stöd av Östberg.
Palme med sin begåvning och utbildning hade haft alla möjligheter till karriär på andra områden. Och då, i början av femtiotalet, var det heller alls inte givet att socialdemokratin skulle förbli statsbärande. Snarare uppfattades den som en rörelse i nedan, med storhetstiden bakom sig.
Palmes bästa gren var, menar Östberg, hans förmåga att läsa och tolka sin samtid.
För detta hade han också, med sina språkkunskaper och tidiga resor i Asien, unika förutsättningar. Inte minst kunde han långt före andra västpolitiker inse de sociala och nationella drivkrafter som låg bakom antikolonialismen i Tredje världen och hur kontraproduktivt det var att försöka stoppa den med våld. Men hans slutsatser, särskilt under Vietnamkriget, gjorde honom också kontroversiell och hatad.
Förhärdade typer som Nixon och Kissinger begrep aldrig att man som Palme kunde vara både antikommunist och antiimperialist på samma gång och inte ens inom arbetarrörelsen var man i början alltid med på noterna.
Exempelvis tycks LO-ordföranden Arne Geijer ha ränt ut och in på USA:s ambassad och försökt "ställa till rätta" efter Palmes berömda Gävletal 1965. Det hör till de nyheter i Östbergs bok som får en nästan att rodna i efterhand.
Att Palme framstod som mer radikal i utrikespolitiken är inte så konstigt. Svängrummet var större där än i inrikespolitiken. Någon dogmatisk socialist var han ju inte. I jämlikhetsfrågor och som kulturminister höll han en markant vänsterprofil, men då det kom till den ekonomiska politiken hörde han snarast hemma på partiets högerflank.
Vad Palme betydde har nog inte riktigt stått klart för oss förrän med det tomrum som uppstod när han försvann.
Han gav Sverige en röst som hördes i världen och fick politiken att lysa. Utan honom hade socialdemokratins nuvarande ideologiska vilsenhet med all säkerhet uppenbarats flera decennier tidigare.
Fast det är min egen slutsats och inte Kjell Östbergs.