Mellan 2010 och 2035 beräknas antalet personer över 65 år öka med drygt 700 000, medan antalet personer som är i arbetsför ålder (20–64 år) väntas öka med drygt 100 000. Som andel av befolkningen ska alltså allt färre finansiera vård och omsorg till allt fler.
Debatten om detta har en ofta alarmistisk och ibland vulgär ton. Vem minns inte Pär Nuders famösa uttalande om ”köttberget” av 40-talister som vi, enligt honom, har att baxa framför oss? Eller Fredrik Reinfeldts verklighetsfrämmande filosoferande om att vi måste arbeta tills vi är sjuttiofem?
Så hur stort är egentligen detta problem? Sveriges kommuner och landsting (SKL) hävdade i rapporten ”Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering” från 2010 att problemet i det närmaste är oöverstigligt. De presenterade beräkningar som visade att de ökande kostnaderna för välfärden motsvarar en höjning av kommunal- och landstingsskatten om tretton kronor till år 2035. Skatterna skulle bli så höga att folk inte skulle acceptera att betala dem.
Detta passade borgerliga debattörer som hand i handske. Om vi inte i grunden ändrar välfärdsmodell och tillåter ökad grad av privat finansiering – genom avgifter och privata försäkringar – väntar runt hörnet en skattechock för vanligt folk. Den åldrande befolkningen har på så sätt blivit en naturlag som tvingar fram liberalism på ett liknande sätt som ”globaliseringen” påstås göra. Att argumentera emot är som att argumentera emot naturlagarna. Globalisering och åldrande befolkning kommer, sägs det, att omöjliggöra generösa, skattfinansierade välfärdsmodeller, där vi tar gemensamt ansvar för våra medmänniskor. Utvecklingens logik tvingar oss att avreglera alltifrån arbetsrätt till hur den offentliga sektorn producerar och finansierar tjänster; vi måste acceptera ökade inkomstskillnader och större skillnader i tillgång till välfärd; vi måste sänka skatterna och tillåta ökad grad av avgiftsfinansiering. Den politiska vänstern kan välja mellan att ge upp och av ”fri vilja” redan idag göra vad högern föreslår eller att om några år bli överkörd av historiens obönhörliga rörelse mot sin liberala slutdestination.
Förvisso har borgerliga debattörer argumenterat så här i decennier, men det hindrar dem inte från att fortsätta och likt domedagsprofeter proklamera om inte världens, så åtminstone den gemensamma välfärdens snara undergång.
Emellertid kom det där med tretton kronor i skattechock från rapportens spekulativa extremscenario, i vilket påförts en årlig uppräkning av kostnaderna som inte beror på åldersförändringen, utan på ökade ambitioner i välfärden. Invändas kan naturligtvis, att även om vi i framtiden kommer att kräva mer av välfärden, finns det inget som säger att dessa ökande krav inte, åtminstone delvis, kan mötas med den ökande produktivitet som vi observerar i exempelvis sjukvården. Isolerar vi de kostnader som den förändrande demografin medför, kommer kommun- och landstingssektorn, enligt rapporten, att behöva höja skatten med endast 1,40 kronor, och inte – som kablades ut på löpsedlarna – tretton kronor. Det gömmer sig alltså ingen skattechock runt hörnet. Detta är även den finstilta slutsatsen i rapporten som konstaterar att ”kostnadsökningarna som följer av enbart de demografiska förändringarna är hanterbara och ställer inte krav på nämnvärt ändrad finansiering de närmaste 25 åren.”
En liknande slutsats dras i den nyligen publicerade forskningsrapporten ”Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene” av Tone Flötten med flera i vilken de nordiska länderna diskuteras. I denna beräknas de totala kostnaderna för sjukvård, omsorg och pensioner att öka till följd av demografiska förändringarna till 2030, men endast motsvarande 1,8 procentenheter av BNP. Det är förvisso en ansenlig summa – i nuläget motsvarar det 64 miljarder kronor – men det rör sig faktiskt inte om mer än drygt hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar.
Även ”Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen” från den statliga Framtidskommissionen från i våras, ger anledning att tona ner alarmismen. Rapporten drar prognosen fram till 2050 och konstaterar att ”de flesta analyser indikerar att vi klarar finansieringen av den befintliga nivån på välfärden utifrån de kostnadsökningar som den åldrande befolkningen medför.”
Den åldrande befolkningen leder till ökande kostnaderna för den gemensamma välfärden. Men hela den offentliga sektorns så kallade finansieringsproblem som följer av den åldrande befolkningen kan lösas genom att rulla tillbaka ungefär hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar. Det finns därför inget fog för alarmism, inga skäl att tala om stundande skattechocker eller anledningar att göra drastiska förändringar av hur välfärden organiseras och finansieras.