2014 anmäldes 271 fall av vanvård av äldre. Inget talar för att antalet anmälningar blir lägre under innevarande år. Bara under denna vecka har media uppmärksammat minst två graverande exempel på vanvård.
En 101-årig kvinna i en Stockholmsförort fick nej när hon ansökte om särskilt boende. Kommunen ansåg att hon ”trots sin höga ålder var relativt frisk”. Samtidigt konstaterade bostadsrättsföreningen, där hon bodde, att de tvingats stänga av hennes spis eftersom hon varit nära att orsaka brand, att hon inte kan laga mat och att hon inte klarade att sköta sitt inkontinensskydd.
På ett ädreboende i Lund, också denna vecka, fick en åldring som behövde hjälp att gå på toaletten beskedet att kissa på sig. En händelse som nu är lex Sarah-anmäld.
Samtidigt som behovet av äldrevård ökat har äldreboenden avvecklats i snabb takt. Kommunerna har hävdat att efterfrågan på särskilt boende minskat och att allt fler av våra äldre vill bo kvar hemma så länge som möjligt.
En ordning som ökat otryggheten och gjort att ett allt större ansvar har lagts på insatser av anhöriga. Det vi ser är tyvärr bara toppen på ett isberg. Kön av sökande som beviljats särskilt boende, men trots det inte fått det, ökar stadigt medan kommunerna håller igen på utbyggnaden.
Det är oroande att äldre inte får den omsorg de har rätt till. Allt fler kommuner kan inte erbjuda nödvändiga platser i olika former av specialboende för äldre. Det finns tusentals beslut om särskilt boende för äldre som kommunerna inte verkställt.
Vårdbolag har dessutom fått ett allt större ansvar för omsorgen om våra gamla. Att detta inte alltid fungerar har vi fått många exempel på under de senaste åren. Dessutom måste allt färre anställda ta hand om allt fler vårdkrävande äldre. Hemtjänsten har renskrapats på en sådan viktig funktion som att hålla social kontakt med de äldre som besöks.
Larmrapporter om att äldre hemmaboende, som har behov av kontinuerlig tillsyn ”glömts bort”, är inte ovanliga. Som ett brev på posten följer förstås kritik mot förhållandena på olika äldreboendeformer.
De gamla får ligga till sängs större delen av dygnet, mat serveras vid udda tider och personalen hade inte tid att mata dem som så kräver, äldre duschas bara en gång i veckan om ens det. De gamla kan sällan eller aldrig tas ut på promenader.
Vårdföretagen arbetar med slimmade personalorganisationer och då riskerar de människor som ska vårdas att vanvårdas, men brister finns självfallet även i den offentligt drivna äldreomsorgen.
Vårdskandalerna har som den uppmärksamme noterat avlöst varandra de senaste åren.
Utbildad och kunnig personal har sagt upp sig, eftersom de upplevt att vården inte fungerar och att de gamlas trygghet och säkerhet åsidosätts. Kombinationen av personalkris och risk för vanvård gör att allmänhetens förtroende för äldreomsorgen minskat.
För att generalisera månar samhället helt riktigt om en bra barnomsorg, men har tydligen inte alltid samma höga ambitioner vad gäller äldreomsorgen.
Allt fler känner berättigad oro inför vad som väntar inom vård och omsorg i framtiden. Deltider och timjobb har blivit allt vanligare, arbetsmiljön har blivit sämre i och med all stress.
Arbetsdagarna för hemtjänstpersonal präglas av högt tempo, ensamarbete och dåligt stöd från chefsnivå. Samtidigt som de som utförare ska förmedla tjänster så att brukarna, som det numer heter, får en god och säker vård.
Lägg till detta den ekonomiska verkligheten. Kommuner drar ner på antalet platser inom äldreomsorgen. Det finns ett stort och växande behov av både nya vårdplatser och fler specialboenden. För att inte tala om mer personal.
Det är tufft att bli gammal. Och svenska folket blir allt äldre. De närmaste åren kommer antalet vårdkrävande äldre att växa. Redan i dag är omkring 500 000 personer över 80 år. År 2030 förväntas var femte svensk vara ålderspensionär.
Kommunernas resurser till äldrevården hänger inte med i denna utveckling. Under det senaste åren har vi upplevt en faktisk nedrustning. Det saknas undersköterskor och vårdbiträden med kunskaper om åldrandet och dess sjukdomar. Sjuksköterskor med geriatrik som specialitet är en bristvara.
Enligt beräkningar kommer det att fattas omkring 20 000 anställda med omvårdnadsutbildning om tio år om inget görs nu. Att det krävs attitydförändringar är uppenbart. Anställningsförhållandena är dåliga. Alltför många får nöja sig med vikariat eller halvtidstjänster. Lönenivåerna är låga.
I Socialtjänstlagen står: ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande” och ”Den äldre personen ska så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges”.
Uppenbart krävs är en nationell handlingsplan för äldreomsorgen. Det är knappast försvarbart att en välfärdsstat som vår sviker dem som under sin aktiva tid bidragit till den.