Över tid har det blivit färre personal inom svensk sjukvård. Mycket har klarats genom att vården effektiviserats och personaltablåerna slimmats, vilket i sin tur gjort att all sjukvårdspersonal fått en allt mer stressad arbetstillvaro.
Därför är det inte ovanligt att många känner sig både utbrända och förbrukade i sina ambitioner att klara ett bra jobb. Särskilt när de inte möter någon större uppskattning för allt det slit de lägger ner. Något som framförallt avspeglar sig i fortsatt relativt låga lönenivåer för det jobb som görs.
Ingen ifrågasätter att det finns problem i sjukvården, problem som vuxit i takt med att landstingens ekonomiska resurser försämrats. Det säger sig självt att när 30 000 vårdplatser försvunnit från vården, som skett under den senaste tioårsperioden, så växer sjukvårdsköerna och överbeläggningarna. Märkligt vore annars
När det ska sparas måste större hänsyn tas till många fler faktorer än de rent budgettekniska. Bland annat att den nuvarande regionala indelningen med våra landsting inte är anpassad för att möta framtidens utmaningar.
Springvikarierna hämtade från den offentliga sjukvården ”hyrs” ut, sjuksköterskor och läkare. För dyra pengar. Den ekonomiska rundgången har och är varit i full galopp. Det är först under senare tid som landstingen dragit åt sig öronen och skärpt synen på det goda med att hyra in kostnadsdrivande personal.
Det kommer att behövas omkring 200 000 nya anställda inom sjukvården den närmaste tioårsperioden. Vissa bedömare anser till och med att den siffran är för lågt räknad.
Därför borde vården borde vara ett framtidsyrke, men är den bara delvis.
Här har naturligtvis åren av nedskärningar haft betydelse, men också den nonchalans som inte sällan möter de vårdanställda. Sådant sprider sig till ungdomar som står inför ett framtida yrkesval. Till detta kommer att när de ofta täta organisationsförändringar inom sjukvården sjösätts har personalens synpunkter hamnat långt ner i genomförandeprocessen. En bra arbetsmiljö kräver att personalen har inflytande över den egna arbetsplatsen. Här finns mycket att önska.
Den stora åldringsboomen som vi just nu upplever, med alla 40- talister, är och blir en stor utmaning för både sjukvård och äldrevård.
Många äldre lever i ensamhet. Att i livets slutskede drabbas av krämpor och inte ha en familj i sin närhet blir allt vanligare och kommer att ställa stora krav på samhällets omsorg och omvårdnad. Då krävs personal, kunnig personal som hinner med.
Hur det blir det när jag blir äldre? En fråga som många ställer sig, men frågetecknen är fler: Kommer vården att räcka till? Har jag själv möjlighet att påverka den vård jag behöver? Finns den sjukvård som vi alla behöver?
Ansvaret för sakernas tillstånd vilar ytterst på de enskilda landstingen, men i slutändan är det regering och riksdag som beslutar farten och inriktningen på de satsningar som är nödvändiga för en trygg och säker framtida sjukvård.
Den sjukvård vi har måste få de resurser den behöver. Då krävs sannolikt att flera landsting måste samverka.