Nu är det inte så att människor är sjuka för att de tycker det är roligt, men de borgerliga partierna tycks ha en klockarkärlek till de enkla förklaringarnas magi. Dra sedan ner på kostnaderna med ytterligare någon åtstramning av välfärdssystemen så gör det susen... simsalabim är problemen lösta. Detta medan allt fler blir beroende av ett magert försörjningsstöd i stället för en hygglig a-kasseersättning eller en ersättning som täcker upp större delen av inkomstbortfallet vid sjukdom. Det finns hos alliansregeringen uppenbart föreställning om att problem kan lösas genom en hårdare ekonomisk press på sjuka och arbetslösa. Uppenbart ett syniskt feltänk. Problemen kvarstår och växer. Just nu tycks det vara mer regel än undantag att misstänkliggöra dem som hamnat på samhällets skuggsida. De får helt enkelt skylla sig själva.
De ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg har framförallt drabbat dem som har den sämsta ekonomin. De får ta de tillfälliga jobben, de har ett svagare skyddsnät, sämre bostäder och har svårt eller helt omöjligt att låna pengar. Otryggheten växer. Vem bryr sig i dag om dem hamnat som på efterkälken? Skulle inte alla vara med? Var det inte det så han sa, Reinfeldt? Välfärdens kärna, som högern så gärna uttrycker det, håller på att vittra sönder och Reinfedt lyfter knappt ett finger för att stoppa den negativa spiralen nedåt.
Trygghet i ålderdomen, en bra sjukvård och fungerande barnomsorg betyder mer för den vanlige medborgaren än sänkta skatter. För att upprätthålla detta är man också beredda att betala vad det kostar i högre skatter.
När det gäller satsningar på vård, omsorg och skola är samstämmigheten stor inom breda grupper i det svenska samhället; ytterligare resurser måste till för att kvalitet och rättvisa ska kunna bibehållas. Inte motsatsen.
Stora skattesänkningar applåderas i de moderata förortsområdena i våra storstäder, men märks inte i undersköterskans eller städarens plånbok. Det är utvalda grupper, med redan goda villkor, som tjänat mest på högerregeringens politik. Det gemensamma har satts på undantag. Privatiseringar och sänkta skatter har gjort att klyftorna i samhället ökar. Allt tyder på att om medborgarna själva fick bestämma dagordningen för politiken stod andra frågor högre upp på önskelistan än stora skattesänkningar som gynnar dem som redan har det bra. Skatter som är rättvisa och ger rättvisa har fortfarande medborgarnas stöd. Något som den borgerliga alliansen envist bortser ifrån sin iver att genomföra sitt systemskifte. En rättvis välfärdspolitik har ett grundmurat förtroende hos svenska folket.
Nu har alliansen åter har att tampas med en växande finanskris och en lågkonjunktur som ingen vet hur djup den kan bli. Det vi redan vet är att varslen om uppsägningar snabbt ökar. Samtidigt har högeralliansen försämrat för människor att klara omställningen från arbetslöshet till jobb genom att ha locka bort människor från a-kassan.
För Stefan Löfven och Socialdemokraterna är det förstås mumma när högerregeringen befinner sig på en helt annan planet än de arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade och alla andra grupper som har det svårt att få ekonomin att gå ihop. De är de sämst ställda som får betala dyrt för alliansregeringens politik. För vad ser vi idag? Ett samhälle som allt mer blivit en marknad och där den starkes lag gäller. Nedmontering av den gemensamma välfärden, om än först smygande och inlindad i en besvärjande retorik, men som nu blivit verklighet verklighet för allt fler. Att utanförskapet och klyftorna ökar skyller Fredrik Reinfeldt på den globala krisen. Han tycks oförstående till att högerregeringens agerande även påverkar den begynnande jobbkrisen i Sverige.
Enligt högerregeringens synsätt är skattesänkningar som enbart gynnar de stor företagen det effektivaste sättet att skapa nya arbetstillfällen. I verkligheten är det ett mycket osäker åtgärd, vilket en massiv majoritet bland ekonomer är ense om. Sänkt bolagsskatt är helt enkelt usel politik och gör knappast att företagen anställer flera. Om vi hade en regering som verkligen var angelägen av att stimulera konsumtionen för att skapa jobb skulle man naturligtvis satsa på att förbättra ekonomin för dem som är arbetslösa, sjuka, studerar eller är pensionärer. Men sådana tankar finns inte i den moderata idévärlden. Att ge till dem som redan har är det dolda budskapet. Tydligen delar de övriga partierna i alliansen den inställningen.