Det är ju skandal att 150 000 arbetslösa står utan ersättning från trygghetssystemen. Något som finansminister Anders Borg tycks ta med en klackspark. Han gör i alla fall inget för att rätta till de orättvisor som hans politik skapat. För många av dagens ungdomar handlar vardagen om jobben och om att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det handlar om invandrarungdomarnas situation, där vi ser orättvisor både i segregerat boende och i möjligheten till utbildning.
Om man pratar om engagemang och intresse, då måste man också prata om hur omvärlden faktiskt ser ut. Vi måste prata om den ångest som många unga känner inför framtiden. Vi måste kunna tala om att många dörrar är blockerade när en ung människa vill använda för att komma in i samhället, och att det inte alltid hjälper att banka och banka för att höras. För Socialdemokraterna handlar politiken i grunden om att lyfta fram de grupper som är utsatta. De som hamnat på efterkälken. Om inte arbetarrörelsen i facklig-politisk samverkan ställer upp är det ingen annan som gör det.
Det alltid varit tufft för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Generellt. Sedan har det funnits vissa perioder då det varit lättare, men just nu, i januari 2013 är det svårt för ungdomar att få ett riktigt jobb och med ett riktigt jobb menar jag en fast anställning. Det handlar i grunden om att man inte har något konkret med sig bagaget. Man har inget att erbjuda. Man har inga referenser. När många unga är arbetslösa kan arbetsgivaren alltid välja någon annan.
Det krävs fler människor som jobbar inom vård och omsorg. Dels måste vi se över lönebildningen inom offentlig sektor, dels måste det till en gemensam överenskommelse i samhället för att nå större lönerättvisa. Inte minst för kvinnorna. Framförallt handlar det om om möjligheten att kunna påverka sin egen arbetssituation. Kvinnor har jobbat ett helt arbetsliv, men har aldrig blivit sedda.
Allt fler arbetar i dag som springvikarier. Ibland är det det enda sättet att få in en fot på arbetsmarknaden. Så måste det inte vara. Det handlar om hur arbetsgivare tar sitt samhällsansvar. Vissa följer avtal medan andra försöker kringgå både lagen om anställningsskydd som att teckna kollektivavtal. Det kan ibland tyckas som om Reinfeldt och Borg är medvetna om de ökande orättvisorna i samhället. De talar om att utjämna orättvisor, men inget händer. Detta uttalas från ett parti som i praktisk politik aldrig brytt sig nämnvärt om de svaga i samhället. Utan konsekvent motarbetat alla reformer som motverkat ojämlikheten. Trovärdigheten är låg.
Dagens ekonomiska kris skiljer sig från 90-talskrisen. Då var krisen i hög grad inhemsk. Hundratusentals jobb försvann och kom inte åter. Industrin rationaliserades och ökade sin produktivitet kraftigt under åren efter krisen. Nedskärningar inom den offentliga sektorn ledde till färre jobb inom vård och omsorg. Det hjälpte därför inte alltid med att utbilda de arbetslösa. Allt för många jobb hade försvunnit och det för och gott.
I dag är läget ett annat. Efter alla rationaliseringar är Svensk industri konkurrenskraftig. När konjunkturen vänder uppåt kommer industrin åter att efterfråga arbetskraft. Inom den offentliga sektorn går det inte att skära ner på personalen längre utan att kvalitet inom vård, omsorg och skola blir lidande. Något som allt fler blivit varse. Dessutom kommer pensionsavgångarna att vara rekordstora de närmsta åren. Men nästan alla jobb kräver att man har de rätta yrkeskunskaperna. Istället för meningslösa jobbsökarkurser måste arbetslösa få en tydlig och genomtänkt chans att kompletterar sin utbildning.
Det allra viktigaste nu måste vara att försöka hålla så många människor som möjligt kvar i arbete. Nya och minst sagt nödvändiga satsningen på infrastrukturinvesteringar måste tidigareläggas. Naturligtvis kommer detta att kosta mycket pengar, men på sikt blir det dyrare att inget göra. Det går inte att sitta still i båten och invänta bättre tider.