OS-protesterna en kamp makten
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ty vad vi nu ser är, tror jag, inledningen till en stor internationell konflikt som vi kommer att få leva med under flera decennier. USA:s ställning som det stora Imperiet är ifrågasatt och vare sig det handlar om ett ganska snart sönderfall eller en långsiktig kräftgång, så är det uppenbart att det bara är Kina som kan vara den stora utmanaren. Och det har USA länge försökt göra något åt.
Det kanske är på sin plats att påminna om att Kina länge var utsatt för dominans från västerlandet. Den kinesiska historien, som sträcker sig över tusentals år, har under de senaste hundratalet år handlat om att Europa och USA försökt lägga sig i deras angelägenheter.
Det är ur det perspektivet som utvecklingen i Tibet också ska förstås. Det var faktiskt inte så att Tibet - innan Kina tog tillbaka greppet om landet - var en trivsam munkdemokrati, med ABF-cirklar och folkhälsoinstitut, där munkar satt på sin bergsplatå och rabblade hemkokta religiösa ramsor.
Istället var det en stenhård munk- och godsägardiktatur som respekterats föga av de länder som nu piper om kinesiskt förtryck. Britterna exempelvis har svårt att hävda sin oskuld ur historiskt perspektiv vare sig det gäller Tibet eller för den skull Lappland.
Det är knappast någon slump att det är i länder som har utövat - eller utövar - kolonialt förtryck som protesterna mot Kina varit starkast. I länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien finns ett långvarit förakt för kineserna, som bottnar i gamla konflikter och en irritation över att denna fantastiska koloni inte bara brutit sig loss utan nu också seglar upp som en framtida dominant.
Tänk om kineserna börjar behandla dessa länder på samma sätt som de behandlat dem tidigare, när de hade de längsta käpparna?
Låt oss blicka framåt. En författare, Giovanni Arrighi, skriver i sin bok "Adam Smith i Beijing" att USA:s försök att skapa ett världsomspännande imperium gått åt pipsvängen genom misslyckandet i Irak. Kriget mot terrorismen kommer att leda fram till att Kina på allvar stiger fram som en makt som kan bryta den amerikanska hegemonin.
Ur kinesiskt perspektiv handlar framtiden om vem de kan alliera sig med. Kommer de att se en tänkbar partner i EU, som företräder en världsdel på dekis? Eller kanske de kan hitta mer sympati hos Ryssland, som också är utsatt för krafter som vill splittra och försvaga dem?
Ett skäl till att kineserna odlar goda relationer med Afrika är självfallet att de, precis som de själva, har fått känna av vad européer och jänkare menar med "frihet". Även för afrikanerna handlar det om kolonialism och förnedring.
Vad vi nu har att se fram emot är således en lång kamp, inledningsvis, via "mjuk makt" om vem som ska spela första fiolen. Sen kommer en period där saken ska avgöras med andra medel.
Förhoppningsvis är det långt dit. Så vi hinner njuta av OS i Beijing. Om det nu blivit biljetter över till öppningsceremonin tar jag gärna några.