Recep Tayyip Erdogan och hans AK-parti utgör makten med egen majoritet i parlamentet. Partiet är muslimskt, men vill själva snarare jämföras med de kristdemokratiska partierna i Västeuropa. Liksom dessa vill att politiken ska grundas på kristna värderingar vill Erdogan att det turkiska samhället ska vila på muslimska.
På agendan står därför både demokrati och mänskliga rättigheter. Det senare något som ifrågasatts och ifrågasätts. Erdogans tio år vid makten har han har allt svårare att hantera opposition. Maktfullkomligheten gränsar idag till enpartivälde. Oppositionen har allt svårare att hävda sig.
Den mäktiga militärapparat som sedan länge haft som vana att hålla i de politiska trådarna, men som gradvis tvingats dra sig tillbaka till kasernerna är också ett orosmoment. Skärps oroligheterna finns armén alltid redo att ingripa.
Militärmakten har även fört krig mot den kurdiska PKK. Ett krig som inleddes 1984 och där minst 40 000 människor dödats. I förföljelsen av de kurdiska aktivisterna har statsterror varit vanlig liksom tortyr.
Nu är PKK-ledaren Abdullah Öcalan sedan länge fängslad. Den väpnade kampen sägs ha avslutats.
En paradox är dock att militären för majoriteten av turkar står som övervakare och garant för landets sekularism och för dess territoriella integritet. Militären är också den samhällsinstitution som fortfarande har ett högt förtroende. Något som kan tyckas märkligt med tanke på det förakt för demokratin som den turkiska armén så ofta uppvisat med en rad militärkupper.
Sannolikt kan man spåra denna uppskattning historiskt och från Kemal Atatürk, som utropade Turkiet till en modern republik 1923. Sedan dess har militären alltid hållit rent mot fundamentalistiska tendenser, men även mot etniska motsättningar som hotat statens sammanhållning.
Turkiet har länge försökt övertyga EU om vikten av att landet blir medlem. Hittills har dessa ansträngningar stupat på just de odemokratiska inslag som fortfarande är så uppenbara,vilket inte minst de senaste veckornas oroligheter visat. Sverige har tillhört de skarpaste kritikerna av det demokratiska underskottet i Turkiet liksom av tortyren och rättsotryggheten.
Från EU:s sida har klargjorts att Turkiet kan erhålla sitt medlemskap om man genomför politiska och ekonomiska förändringar. Tortyren måste upphöra. Frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är ett måste.
Erdogan inledde sin regeringstid med en rad lagändringar, och den ekonomiska politiken förnyades. Den lavinartade inflationen, som länge hade kännetecknat Turkiet, hålls idag i någorlunda schack, men det innebär inte att det fortfarande finns många svåra frågor att lösa innan ett medlemskap kan bli verklighet. Om inte annat visar den veckornas våldsamma utveckling detta
Som brobyggare mellan islam och det kristna Europa skulle ett Turkiskt medlemskap i den bästa av världar innebära att fredsprojektet EU skulle få större tyngd, men vägen mot Europa lär inte ha underlättats efter den senaste tidens våldsamheter.