Häromveckan skrev Charlotte Olsson här i PT om sitt liv som tråkig tjej. Temat var att hon inte kunde skratta åt skämt, eftersom de ofta är nedvärderande. Alla vitsar måste sättas i ett större sammanhang. Och satt i kontext blir ingenting roligt.
Frågan är om det är tillräckligt skäl för att avskaffa vitsarna. Förvisso finns det mer oskyldiga så kallade "pappaskämt". Typ: "Vad hände med han som åt upp en fotboll?"
"Han fick mål i mun!"
Eller: "Jag är inte bisexuell. Jag gillar bara humlor...."
Den förra är nog helt oskyldig, medan den senare inte är politiskt korrekt eftersom det gör narr av sexuella minoriteter. Den är helt enkelt inte koscher.
Vilket för oss över till ett annat minerat område, som den där med israelen som ska hälsa på släktingar i USA.
Tullpolisen frågar: "Occupation?"
"No, just visiting..."
Den är inte rolig för alla sionister, medan palestinavännerna tycker det är hysteriskt roligt. Skämtet är dock exkluderande eftersom alla inte är helt hemma i engelska språket.
Det finns förstås skämt som anspelar på etnicitet. Som den där "Vad kallas en polack i kostym?"
"Den åtalade".
Den är onekligen på gränsen, men kan varieras i det oändliga genom att "polack" byts ut exempelvis mot "Lulebo". Däremot är det fortfarande ok att ge sig på norrmännen. Och de tar tålmodigt emot och svarar möjligtvis "Vad har svenskarna som inte norrmännen har?"
"Goda grannar!"
Könsrelaterade skämt verkar vara det som mest plågar Charlotta Olsson. Och visst går det att hålla med om att de ofta reproducerar könsmaktsordningen. I stort sett alla fräckisar försvinner från tablån om vi ska vara politiskt korrekta.
Kanske gäller det också skämt som vänder på fördomarna och riktar humorn mot männen. Som exempelvis att driva med normal-männens bufflighet:
"Varför är det så svårt att få tag på en pojkvän som är trevlig, snygg ochintelligent?"
"De har redan en pojkvän!"
Riktigt tabu är det med skämt som anspelar på fruktansvärda händelser av typ massakrer och olyckor. Sådant som Utöya och tsunamin. Men på lite sikt så kommer det säkert vitsar om detta också, eftersom vi har ett behov av att skaka av oss traumatiska händelser, och då ligger humorn nära som terapi.
Det finns till och med filmer som gjort parodi på såväl Hitler som
koncentrationsläger.
Hur är det då med fundamentalister? Går de att driva med?
Som den här med fundamentalisten som skulle gifta bort sin dotter. Fundamentalisten förklarade för dottern att han inte gillade det där med giftermål och allt det innebär med intimiteter och så vidare. Dock var det Guds vilja att barnbarn skulle sättas till världen. Men, sade han, "så fort din man ber dig vända på dig i sängen, säg till mig".
Varje gång de träffades frågade fundamentalisten: "Har han sagt åt dig att du ska vända på dig i sängen?"
Till slut berättade dottern att mannen bett henne om detta, och
fundamentalisten tog svärsonen åt sidan och gav honom en uppsträckning:
"När du ber henne vända på sig i sängen begår du en synd!"
"Men", svarade svärsonen, "jag bad henne vända på sig eftersom vi vill ge dig ett barnbarn!"
Är det roligt? Det kräver nog att skämtet begrips. Och det är det inte alla som gör. Vilket förklaras av deras, inte skämtets, kontext.