”Förvaret. Smaka på det namnet.” Så skriver Kristian Lundberg i sin nya bok Det här är inte mitt land. Boken handlar bland annat om språket som instrument i den förändringsprocess Sverige går igenom, till ett mer cyniskt och hårt land. Det har han naturligtvis rätt i och han är inte den första att uppmärksamma nyspråkets perspektivförskjutande roll. Vi har många nya ord: utanförskapområden, anställningsbar och bidragsberoende är andra exempel.
Förvar är migrationsverkets terminologi för en anstalt där flyktingar som ska utvisas placeras. Själv blir jag lite trött vid Lundbergs uppmaning att smaka på namnet förvaret, som vore det ett helt nytt begrepp. Det har minst tio år på nacken och den som följer flyktingfrågan har smakat på namnet sedan länge. Kristian Lundberg besöker ett förvar och berättar om hopplösheten och den instrumentella – omänskliga – utvisningsproceduren.
Titeln på Lundbergs bok anspelar på järnrörsskandalen, då Soran Ismail av en sverigedemokrat blev upplyst om att Sverige inte var hans land. Lundberg är produktiv och ingen kan tvivla på att han har ett politiskt budskap som bottnar i klassfrågan. Han gör gällande att Sverige på många sätt blivit ett sämre land att leva i. Samtidigt, när han beskriver sin fattiga och eländiga barndom, framstår den tidens Sverige som inte särskilt mycket bättre.
Jag är alltid nyfiken på vad Kristian Lundberg har att säga därför att jag håller Yarden högt, som en av de förnämsta tids- och klasskildringarna jag läst, vid sidan om bland andra Mig äger ingen av Åsa Linderborg, Svinalängorna av Susanna Alakoski och Klass, är du fin nog? av Anneli Jordahl. Boken Det här är inte mitt land kallas för en anklagelseskrift i baksidestexten och så uppfattar jag den inte. Däremot finns ett empatiskt reflekterande och skarpa beskrivningar av ett alltmer andefattigt och deprimerande Sverige. Men det som skrivs ger inte så mycket nytt, utöver Lundberg redan sagt i Yarden. Det var likadant med hans och Crister Enanders bok Hat & bläck, tycker jag, som mest andades kverulans eller möjligen ett lågintensivt hat. Jag blir inte så berörd, fast jag vill, därför att Kristian Lundberg skriver om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Och trots att Lundberg är upprörd över sakernas tillstånd, trots att han skriver så vackert att det bitvis svider, så bränner det inte till på riktigt. Kanske ställer jag för höga förväntningar på Kristian Lundberg som en av vår samtids bästa uttolkare.
Ett något annorlunda budskap har Marie Demker i boken Sverige åt svenskarna: motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Titeln är hämtad från filmen med samma namn, en komedi från 1989 med Per Oscarsson i huvudrollen. Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborg universitet och har ägnat 20 år åt forskning om svenskarnas attityder. Hon pekar på att trots att rasismen tycks öka, trots att rasistiska och nazistiska partier är på frammarsch så finns en samtidig allt öppnare hållning till invandring och mångfald i Sverige. Nyktert förfäktar Demker att det trots allt är en minoritet som i avsaknad av tydliga politiska alternativ röstar nationalkonservativt, främlingsfientligt och rasistiskt. Hon ger underbetyg till de traditionella gamla partierna som inte på allvar tar i laddade frågor om jämlikhet, social oro och integration. Det har gett Sverigedemokraterna en plattform och ett manöverutrymme som de är skickliga att utnyttja.
För den som inför riksdagsvalet vill orientera sig i ett politiskt landskap bortanför överskottsmålet kan dessa två böcker med fördel läsas parallellt. Lundberg för den poetiska och litterära kvaliteten, Demker för fakta och analys.