Orättvisorna allt synligare

KLASSKLYFTOR. Nyfattigdomen är en realitet i högeralliansens Sverige. Dagligen påminns vi om de svårigheter som många människor har. Det kan vara den unga mamman som inte har råd med tevelicensen, uteliggaren som ingen bryr sig om eller pensionären som inte får den vård som behoven kräver. I dagens gyllene Reinfeldt-värld måste den arbetslöse eller långtidssjuke gå till socialen för att klara en redan svår tillvaro.

Piteå2008-01-19 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
E Så när riksdagen i veckan inledde 2008 med en partiledardebatt fanns förhoppningar om nya visioner och om en debatt som bröt mot det sedvanliga politiska mönstret. Tyvärr blev det inte så. Gamla argument tuggades i det oändliga.

Regeringen slog sig för bröstet och talade på om jobben och jobben, men inte ord om de nya ekonomiska klyftor som man skapat. Det är patetiskt att lyssna på Fredrik Reinfeldt för att inte tala om de politiska knähundarna från Maud Olofsson till
Göran Hägglund. Samtliga ser inte vad som håller på att ske i samhället på grund av en politik med större orättvisor. Jag är stolt över alliansens politik, säger Maud Olofsson, som knappt har drygt fem procent av väljarna bakom sig.



Nyfattigdomen kan definieras på flera sätt. Säkert är att 45 procent av de barn som växer upp med ensamföräldrar är fattiga i USA. I vårt land är motsvarande siffra fem procent. Ändå är det omkring 300 000 barn i Sverige som växer upp i fattiga hushåll och med allt detta medför av utanförskap, mobbning och social och ekonomisk misär. Något sådant ska vi och kan vi inte tolerera. Ett samhälle ska alltid bedömas utifrån hur det behandlar sina allra sämst ställda.

Mot borgerlighetens svepande och ihåliga argumentering om skattesänkningar, och den enskildes egna initiativ, som lösningen på alla problem, finns i dag en vision av en rättvisepolitik av traditionellt socialdemokratiskt märke, en politik som alliansregeringen kallar för ickepolitik. Vad vilja socialdemokraterna är den ständiga frågan. Svaret är enkelt: trygghet, generell välfärd och rättvisa. Inte en gräddfil för tio procent av befolkningen i Reinfeldt-landets höginkomstområden.



Verkligheten talar som så ofta sitt tydliga språk när det gäller trygghet och solidaritet. Inkomstklyftorna ökar i dag betydligt mer hos oss än i andra västeuropeiska länder. För allt fler LO-hushåll räcker det inte med två inkomster för att klara en dräglig tillvaro. Alltför många lever på eller under marginalen.

Klassamhället har blivit synligare. Mest utsatta är ungdomar, invandrare och ensamföräldrar med barn. Andelen barn som lever i fattiga familjer har ökat. Främst beroende på att transfereringarna till de mest utsatta barnfamiljerna inte hängt med i
övrig ekonomisk utveckling. Låglönejobb och deltidsarbete gör att dessa familjer undantagslöst hamnar under socialhjälpsnormen.



Men med dagens systemskiftespolitik, av gammalt högermärke, lär klyftorna inte minska utan fortsätta att öka. Det blir ett häftigt jobb för den regering som ska sopa ihop resterna efter fyra år av borgerlig styre. Märkligt är också att moderata samlingspartiet i dag talar om klassklyftorna och säger sig vilja angripa dessa.

Vad vi hittills sett av alliansens visar att Reinfeldt tycks vara en slipad pokerspelare. Han spelar högt, men han bluffar. Väljarna är snabbare i tanken än alliansen. Högern har i praktisk politik aldrig någonsin brytt sig om de svaga i samhället.

Det handlar som alltid om att jaga de som redan har det jobbigt och premiera dem som redan har det mer än beviljat. Så fungerar ett samhälle, där skatterna sänks i den storleksordning som moderaterna genomfört. Merparten av medborgarna har genomskådat tricket. Allt fler tackar nej till Reinfeldt-Sverige.