Opartiskhet in absurdum

Sveriges Radios VD Cilla Benkö Benkö tänjer på Sveriges Radios riktlinjer när de låter kravet på opartiskhet väga tyngre än det  demokratiuppdrag som Public Service har.

Sveriges Radios VD Cilla Benkö Benkö tänjer på Sveriges Radios riktlinjer när de låter kravet på opartiskhet väga tyngre än det demokratiuppdrag som Public Service har.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Piteå2014-02-17 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det började med att ”Godheten”, en film av Stefan Jarl som skildrar det nya klassamhället, inte kommer att visas före valet, ty den är med kommunikationsdirektören på SVT Sabina Rasiwalas ord för ”systemkritisk”. Därefter sparkades Daniel Nordström från att medverka i P4 Gävleborg, ty han är chefredaktör för Arbetarbladet som har en socialdemokratisk ledarsida. Sedan fick Soran Ismail lämna som programledare för P3:s Morgonpasset, ty han har offentligt kritiserat Sverigedemokraterna.

Bakgrunden är de riktlinjer som Sveriges Radio använder inför valåret: ”Medarbetare som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.”

Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, har dragit tolkningen längst. ”Opartiskhet” innebär att medarbetare i Sveriges Radio inte får ta aktiv ställning mot partier, ens om det är fråga om nazistiska partier. Anne Sseruwagi, Chefen för SR Malmö, har gjort en nästan lika långtgående tolkning när hon i ett brev uppmanat sina medarbetare att ”tänka två gånger” innan de offentligt tycker något som privatpersoner, även i frågor som rör ”mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet.”

I efterhand har förvisso Benkö hävdat att hon missuppfattats och Sseruwagi har sagt att brevet var internt och en del av en ”pågående diskussion”. Men problemet ligger inte så mycket i eventuella missuppfattningar, utan i att public service i sin strävan efter att uppnå ett av sina mål – opartiskhet – hamnar i konflikt med flera andra av sina målsättningar.

Sveriges Radio ska förvisso vara opartiskt och obundet, men svensk public service har även ett demokratifrämjande uppdrag. I detta inkluderas att aktivt ta ställnings för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde. På sin hemsida skriver Sveriges Radio:

”Sveriges Radio ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer… Medarbetarna bör därför ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa idéer.

Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska.”

Kan Sveriges Radios medarbetare ta ställning mot rasism, för jämställdhet, för demokrati, för mänskliga rättigheter och mot nazistiska partier? Ja, det kan de och enligt Sveriges Radios riktlinjer bör eller rentav skall de göra detta. Det är Benkö och Sseruwagi som tänjer på Sveriges Radios riktlinjer, när de låter kravet på opartiskhet väga tyngre än public Service demokratiuppdrag.

Vi ska naturligtvis inte låtsas som att det inte finns gränsdragningsproblem och gråzoner. Sveriges Radio måste sträva efter att vara partipolitiskt opartisk i sin rapportering och verksamhet. Ingen vill ha en public service där programledarna är åsiktsmegafoner för olika partier. Men vi vill inte heller ha en public service där intressanta medarbetare tystas till förmån slätstrukna halvfigurer som inte ens vågar uttala sig mot nazism eller för mänskliga rättigheter.

I diskussionen har dessutom en dimension försvunnit – nämligen den som handlar om vad som är sant och falskt. Sanningen måste ha betydelse. Att säga sanningen kan inte innebära att kravet på opartiskhet bryts, även om en part missgynnas. Ponera att en programledare i public service säger att han anser att Reinfeldt är nazist. Då skulle vi alla reagera över åsikten i sig och över att det inte finns några fakta som stödjer detta påstående. Påståendet har ingen faktagrund. Så kan inte en programledare uttala sig. Men ponera istället att samma programledare säger att Sverigedemokraterna har sina rötter i fascistiska och nazistiska partier. Är det en åsikt? Nej, svarar Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska. Det är ”ren information”. Det är ju sant. Detta är av historieforskningen vedertagna fakta.

Det får mig att fundera på om det inte är så att SVT:s beslut att skjuta på visningen av Stefan Jarls film till efter valet egentligen inte är ännu mer problematiskt än alla dessa tystade medarbetare? Jag har inte sett filmen, men jag skulle gärna vilja. Jarl har naturligtvis ingen ”rättighet” att få sina filmer visade i SVT, men det aktiva ställningstagande som SVT gör att inte visa filmen innebär att jag inte kommer att kunna se den. Att de motiverar detta beslut med att den är för ”systemkritisk” får mig att ställa frågorna: Kan jag som tittare inte själv göra den bedömningen? Är det inte partiskt av SVT att välja bort systemkritiska filmer? Tänk om hans film skildrar en sann bild av Sverige?

Tänk om sanningen är systemkritisk? Det vore synd. För i så fall får vi inte se den. I vart fall inte före valet.

Läs mer om