Låt oss säga att ett gammalt NHL-proffs flyttar hem till Piteå och bankar 39 miljoner och därmed blir rikast i bygden. Jag antar att partivännerna i Piteå i så fall skulle bli upprörda över detta, eftersom det skulle öka klyftorna enormt. Socialdemokrater ältar ju nämligen ständigt problemet med "klyftorna". Och betonar att det bara blir värre och värre.
Och tänk om exempelvis Ingvar Kamprad fick för sig att ta sina 450 miljarder kronor (450 000 000 000) och bosätta sig i Norrbotten!
Enligt den socialdemokratiska klyftretoriken vore det förkastligt och öka orättvisorna. Ty om klyftorna är problemet, blir det bättre om förmögna människor lämnar Sverige.
Tyvärr är klyftsnacket en återspegling av dunkelt tänkande, ideologisk förvirring och framför allt en koagulerad socialdemokratisk omvärldssyn.
Det alternativa synsättet är självfallet att det inte är avståndet mellan den rikaste och fattigaste som är problemet. Utan om alla har en hygglig chans att påverka sin situation eller inte.
Det som borde stå i centrum är således inte klyftor utan möjligheter. Möjligheterna att förflytta sig. Ta sig fram. Hitta nya lösningar.
Visst kan vi diskutera om "att ta sig fram" också betyder "att ta sig upp". Och om det är rimligt att tänka sig klassamhällets avskaffande, eller om vi är dömda att hitta lösningar som blott fokuserar på ståndscirkulationen.
Vi kan också fundera över mekanismen "avundsjuka" och termer som "ressentiment" samt hur det används i politisk populism där "vi" hetsas mot "de andra".
Jag tror exempelvis att den där mekanismen som gör att folk känner sig nedstämda eller förbannade över att grannen skaffat sig en ny bil, medan man själv inte har ett öre kvar när räkningarna är betalda, ligger i samma psykologiska bugg som gör några ilskna över burkatanter som drar runt på barnvagnar i köpcentrum dagtid.
Jag tror att min lätta ironiska skrivstil härmed har tydliggjort vad jag menar - nämligen att socialdemokraternas klyftsnack är oklyftigt och i stället borde man försöka göra något åt de verkliga samhällsproblemen:
1) Den som har det risigt ska ha det så bra som är möjligt eller rimligt. Alla ska ha nog av livets goda som mat och husrum.
2) Se till att de sämst ställda föräldrarna inte kan smitta sina barn med sämstställdhet. Den som exempelvis har föräldrar som står utanför arbetsmarknaden ska inte själv behöva ärva den positionen.
3) Alla ska ha möjligheter att påverka sitt liv i positiv riktning, antalet livschanser ska vara många, såväl när det gäller att byta bostadsort, yrkesinriktning eller förbättra sin kompetens och anställningsbarhet.
4) Inriktningen ska vara tillväxt och insikt om att arbete är den bästa fördelningspolitiken. Bidrag och ersättningar är komplement till arbetslinjen.
5) De verkliga klyftorna i ett samhälle finns i form av kulturella och sociala trösklar eller "väggar". Som inte går att mäta i kronor och ören.
6) Alla har rätt till ett bra liv, men alla som vill vara med i den gemenskapen har också en skyldighet att bidra efter förmåga.