I söndags, alltså dagen efter, inleddes så en offensiv mot Deir al-Zor. Fyrtio civila uppges ha dödats. Som vanligt använde militären mycket våld. Det handlar om skott rakt in i folkmassor och användande av mycket grova vapen. Syftet är uppenbart: regimen vill skrämma de oppositionella till tystnad.
Presidenten framträdde också i de statskontrollerade medierna. "Att ta itu med kriminella som blockerar vägar, spärrar av städer och terroriserar invånare är statens plikt. Staten måste försvara säkerheten och skydda civila."
Den i London utbildade ögonkirurgen Bashar al-Assad är blind för folkets krav och demokratins villkor.
Det är inte alls unikt att makthavare försöker stämpla protesterande som kriminella. I såväl kommunistiska diktaturer som fascistiska stater var det ett vanligt sätt att bemöta krav på frihet och demokrati. Och makthavarna talade gärna, precis som Bashar al-Assad, å folkets vägnar. Man ville satsa på stabilitet för folkets skull. Ärliga och laglydiga medborgare skulle räddas från huliganerna.
Nu har Saudiarabien kallat hem sin ambassadör från Damaskus. Påven har fördömt regimens våld. EU har trappat upp sanktionerna mot landets elit. Arabförbundet har sänt iväg kraftiga protester. Och även Turkiet, ett land som av tradition har goda förbindelser med det land som tidigare var en del av Osmanska Riket, har reagerat kraftigt.
Men inget hjälper. President Bashar al-Assad satsar på grovt våld, tortyr och fängelse. Han viftar med stor arrogans undan alla protester.
Efter intåget i Libyen lär västländerna passa sig noga för något liknande åtagande i Syrien. Och om inte annat så finns det resursmässiga anledningar till att en militär insats mot Syrien är orealistisk.
Men om sanktionerna skärps och bojkotterna vidgas kan regimen i Syrien tvingas ned på knä. Om EU, USA, Ryssland, Kina och rader av mindre nationer förenas är Bashar al-Assads tid snart ute. Men då fordras att det blir en massiv uppslutning. Ekonomiska påtryckningar, diplomatisk isolering och handelsbojkotter är vad världen kan mobilisera i kampen mot tyrannen i Damaskus.
En framgång för demokratirörelsen i Syrien är viktig främst för landets plågade befolkning. Men om ännu en despot faller så tjänar det som inspiration för miljoner andra människor som lever i förtryck, i och utanför arabvärlden. Och om omvärlden beslutsamt isolerar Syrien, då är det också en varning till andra diktatorer.