Vårt politiska landskap håller på att förändras, sägs det, och varför skulle det inte det? I själva verket har det varit statt i förändring ett bra tag, i och med att nya partier tillkommit. Samma utveckling kännetecknar faktiskt de flesta andra europeiska länder och har så gjort under betydligt längre tid. Det är Sverige som varit ett undantag i fråga om politisk stabilitet och genom det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet.
I Bangladesh någon gång i mitten på 1970-talet hamnade jag i samspråk med en lokal journalistkollega. Efter ett tag kom vi in på politik. Hur styrdes egentligen mitt kylslagna land där uppe i Norden, undrade han.
- Jo, vi har socialdemokratisk regering, det har vi haft i över fyrtio år, inledde jag. Jag glömmer aldrig hans häpna reaktion, när han undrande tittade på mig:
- Do you have elections? Och visst var det en högst naturlig undran, ur hans perspektiv. Så långa regeringsinnehav kunde han helt enkelt inte föreställa sig annat än i diktaturer, utan demokratiska val.
I backspegeln ter det sig i dag nästan lika märkvärdigt även för oss svenskar att ett och samma parti kunde dominera så länge. Den normala socialdemokratiska utdelningen i procent av rösterna låg stadigt kring 45 procent. Ibland mer än så. Kommunalvalet 1966 blev det "bara" 42 procent, vilket mycket riktigt upplevdes som en katastrof. I dag ter sig ett valresultat på den nivån som en svåruppnåelig dröm, så visst har anspråken sänkts.
I dag är det väl heller knappast någon socialdemokrat som vågar tro på en ny storhetstid av samma slag. Förutsättningarna är helt annorlunda. Väljarkåren är mindre stabil och konkurrensen om vänsterväljarna en helt annan. Mellan 1932 och fram till 1980-talet var socialdemokraterna i stort sett ensamma på täppan, nu finns både ett grönt parti och ett vänsterparti som inte kan jämföras med det gamla kommunistpartiet.
Det svenska partisystemet har också varit unikt stabilt internationellt sett. Samma partier som fanns i riksdagen vid den allmänna rösträttens införande fanns kvar in på 1980-talet. I ett nordiskt och europeiskt perspektiv är det också unikt att högerpopulismen ända fram till nu haft så svårt att vinna parlamentariskt fäste.
Det nya landskapet kan bli knepigt att orientera sig i efter valet om två år, särskilt om ett eller kanske rentav ett par av Moderaternas nuvarande stödpartier ramlar ur riksdagen. En rödgrön koalition mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet ligger kanske då närmast till hands, alternativt bildar Stefan Löfven en socialdemokratisk minoritetetsregering. Ingen önskesits det heller precis. Möjligen kan Löfven söka tröst i historien; inte heller Per Albin hade någon majoritet bakom sig då han bildade sin första regering efter valet 1932, och tänk så bra det sedan gick.
En sak är dock säker: Om den politiska terrängen förändras blir det också särskilt viktigt att ha en fungerande ideologisk kompass och att ha klart för sig vart man egentligen ska. Har dagens socialdemokrati verkligen det? Vet socialdemokratin verkligen vad den vill, på lite längre sikt? Vi är nog många som önskar oss betydligt tydligare besked om den saken.