Enligt DN/Ipsos är det två partier i riksdagens som just nu ligger under fyraprocentsspärren. Föga överraskande Kristdemokraterna, där man under det senaste årets opinionsmätningar alltid harvat kring dryga tre procent, men får nu i sällskap av Miljöpartiet.
I Ipsos majmätning lyckades partiet med bedriften att notera sin sämsta siffror på 14 år. Med sina 3,5 procent tävlar man med KD om det riksdagsparti som ligger sämst till i väljaropinionen.
MP kan trots allt glädja sig åt att i den sammanställning av samtliga opinionsinstituts väljarundersökningar i maj når partiet 4,2 procent, men MP står inför en framtida tuff match. Det kan inte vara kul att som nu ha dåliga opinionssiffror flåsandes i nacken.
MP har krånglat till det för sig själva. Efter EU-valet 2014, som blev en framgång för partiet, växte kammen. Inför riksdagsvalet 2014 räknade man med skördetid för sina idéer, men utfallet blev en besvikelse och sedan dess har partiet gått tillbaka.
Miljöpartiet nystartar med Isabella Lövin som ny språkrör efter Åsa Romson och med Peter Eriksson som bostadsminister med uppgiften att ”bygga och att bygga mycket” i en omgivning där det är kommunerna som har byggmonopol och där bostadsministern oftast spelar andrafiol.
Nu är det förstås hela regeringen som ska bedömas när vi går till val 2018. Med tanke på hur snabbt,och ibland oberäkneligt,den inrikespolitiska pendeln svänger åt både höger och vänster finns i detta hänseende ett magert utrymme för eventuella spekulationer om utgången. Det är bara att önska allt gott och att politiken hänger med.
Om regeringen Löfven, mot alla odds, kan få allt på plats är dock förutsättningarna goda för ett fortsatt regeringsinnehav. Oppositionen är liksom regeringen just nu svag. Moderaterna tappade till exempel tre procent i Ipsos majmätning, vilket kretsen kring Kinberg Barra knappast hade räknat med efter ett par månader av goda opinionssiffror.
En inte alltför vågad gissning är att det fortsatt blir är jämnt mellan blocken och med Sverigedemokraterna däremellan som det stora spöket och som inget av övriga riksdagspartier för tillfället vill ha samröre med. Jag skriver för tillfället.
Sådant kan nämligen förändras. Inom moderaterna finns en högljudd minoritet som inte skulle tveka att samarbeta med SD om det skulle ge fördelen av ett regeringsinnehav och därmed en statsministerpost.
Det politiska spelet lär fortgå. Regeringens stora problem är att den har ett så svagt stöd i riksdagen, vilket är en minoritetsregerings gissel. Den regeringsombildning som skett kan i bästa fall lösa upp en del av många knutar om viljan finns.
Drömmen är förstås att något av allianspartierna kan tänka sig att samarbeta med en S/MP regeringen, men där är vi på långa vägar inte idag.
Snarare är det så att Alliansens fyra partier anstränger sig att visa enighet och vilja att ta över regeringsansvaret. Fram till valet om dryga två år lär vi se en fortsättning på det politiska spel vi upplever idag. En regering som är bakbunden och en opposition som inte är redo att ta över regeringsansvaret.