”Våldet mot flickorna fortsätter att öka”. Så löd rubriken på en stort uppslagen artikel i Piteå-Tidningen torsdagen 23 januari 2014. Texten baserades på färsk statistik från Brå, Brottsförebyggande rådet, över anmälda brott. Den visar att flickor i åldrarna 7 till 17 år i ökande grad är utsatta för våld. Det gäller landet i stort och samma trend ses i Norrbotten. Det är naturligtvis allvarligt och kräver åtgärder från såväl myndigheter och som politiker.
Så långt innebär artikeln inte något problem. Men när reportern börjar spekulera i orsaker mot slutet av artikeln så hajar jag till och blir betänksam. En orsak sägs vara att ökningen av anmälda våldsbrott mot flickor är en spegling av vuxenvärlden och att pojkar tar över mäns våldsbeteende. Det scenariot utgår från en heterosexuell parrelation. Barns nära relationer handlar om familjemedlemmar eller närstående vuxna. Här hade texten vunnit på ett klargörande av vad den ökade våldsutsattheten bland flickor egentligen speglar i vuxenvärlden. Reportern reder inte ut hur statistiken om misshandel av barn förhåller sig till statistiken om könsbaserat våld.
Den andra orsaken går ut på att flickor själva skulle blivit mer våldsbenägna, ”att man tar efter manligt beteende som en slags negativ effekt av frigörelsen”. Den typen av förklaringar har jag stött på vid jämna mellanrum. Är det en myt eller finns det belägg för att det skulle finnas en koppling mellan ökad jämställdhet och ökad våldsanvändning bland flickor/kvinnor?
Jag kontaktade Brå för att höra vad kriminologin säger. Intressant nog finns det inga forskningsbelägg för ett sådant samband. Jag pratade med kriminologen och Brå-forskaren Sven Granath som säger tvärtom. Pojkars minskade våldsanvändning kan tillskrivas jämställdhet, eftersom toleransen för mäns våld minskat generellt. Den aktuella debatten om våldtäkt och samtycke är ett tecken på det. Minskad våldtolerans leder till fler anmälningar, oavsett kön. Men, säger Granath, det är inte jämställda flickor som slåss. I ställer visar forskning tendenser att det tvärtom är mer könstraditionella flickor som utövar våld. Våldet kan tillskrivas ojämlikhet och könssegregation. Inom gruppen flickor finns en stor del högpresterande, vilket är en sätt att tillskansa sig status i gruppen flickor. En annan grupp flickor är inte högpresterande och våld kan vara en kompensation för låg status och ett sätt att visa makt. Granath menar att det kan diskuteras hur jämställt det är i barns och ungas miljöer. Kanske är det rentav minskad jämställdhet och ökad könssegregation som leder till ökad våldsbenägenhet bland flickor. Sverige har visserligen en hög formell jämställdhet, men parallellt finns de facto ojämställdhet på många områden.
En del av flickors och pojkars våldsutövning har likheter. Då kan det handla om grupptryck och våld på offentlig plats. Situationen är mer avgörande än kön i de fallen. Den ökade anmälningsfrekvensen gör flickors våld synligt på ett sätt som skiljer sig från låt säga 20 år tillbaka. Alla har våldskapacitet och Sven Granath menar att flickor och kvinnor har använt våld också tidigare. Men det har knappt tolkats som våld, eftersom flickor och kvinnor av tradition inte setts som våldskapabla. Könsuppdelad statistik infördes 1994 i förordning, alltså en ganska ny företeelse.
Det är mödan värd att kolla upp sina egna spekulationer, särskilt när statistik utgör underlaget. Det gagnar journalistiken att vara nyanserad.