Nya vindar i röda fanor?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De senaste åren har dock inte bjudit på alltför inspirerande upplevelser: Utslätade paroller, svagt engagemang, glest i leden. Men nu borde det väl vara läge för en nytändning, när högern regerar, apoteken säljs ut, fackliga rättigheter hotas, de rika berikas och klyftorna vidgas.
Vad vi upplever nu kan mycket väl vara början till den mest radikala politiska kursomläggningen sen trettiotalet. Ett systemskifte utan stora åthävor men ett systemskifte likväl. Det framgår allt tydligare för varje förslag alliansregeringen lägger fram. Eller så fort Maud Olofsson öppnar munnen.
Förmår inte arbetarrörelsen få ut folk under fanorna i ett sådant läge då är det kanske lika bra att ställa frågan om förstamajfirandet har något berättigande längre.
Det vore illa om det verkligen håller på att skrumpna till vad yttervänstern elakt påstod redan i slutet på sextitalet: En avslagen angelägenhet enbart för ombudsmän, yrkespolitiker och deras närmaste anhöriga.
Den gången kom dock de dystra profetiorna på skam. I stället för att tyna bort upplevde förstamaj-firandet en glädjande nytändning.
Firandet återupptogs även på orter där det varit nerlagt, folk strömmade till, särskilt efter valnederlaget 1976, då socialdemokraterna tvingats bort från makten och köttgrytorna och fick lov att återknyta till rollen som kämpande folkrörelse igen.
Varför skulle inte något liknande kunna inträffa på nytt? Röda fanor mot en vårblå himmel är fortfarande en syn som får hjärtan att svälla.
Men ett nytänt förstamaj-firande kräver nya former. De långa, malande föredragens tid bör vara förbi. I stället bör första maj bli en lyrikens och musikens dag, en dag då de internationella frågorna står i centrum. Och ska det nödvändigt talas så visa gärna lite större fantasi när talare utses.
Det behöver faktiskt inte vanemässigt alltid vara en yrkespolitiker eller facklig ledare som vevar fram ett bara alltför välkänt budskap.
På första maj går ingen ändå ut för att stå och lyssna på långa tal, utan för att träffa folk, visa tillhörighet och ryckas med av känslor.
Mer och mer obegripligt blir det också varför socialdemokrater, vänsterpartister och övrig vänster inte kan fira första maj ihop.
Det kalla kriget är faktiskt över, gammalt groll borde vara begravet och skälen till partisplittringen 1917 är det ändå nästan ingen som längre minns.
Dessutom handlar det ju om två partier som (väl?) ska utgöra regeringsalternativ i valet om två år. Och hur trovärdigt blir det då att inte ens kunna gå i förstamajtåg tillsammans?
För övrigt utgavs det i Stavanger i över femtio år en daglig socialdemokratisk tidning som hette just 1ste Maj. Rena rama sanningen och alls ingen norskhistoria.
Sen 1955 utkommer den dock under det mer alldagliga namnet Rogalands Avis.