Socialdemokraterna är sedan valet med råge riksdagens största parti med Miljöpartiet bildar man en minoritetsregering som med all säkerhet får en tuff framtid, men alternativen till den nya regeringen är för tillfället försumbara.
Idag den 29 september samlas den nyvalda riksdagen för första gången, då ska även en ny talman väljas. Konstitutionellt en nyckelperson i det politiska läge vi just nu befinner oss i och med en framtida minoritetsregering. Enligt praxis blir den blivande talmannen en Socialdemokrat. Riksdagens mer officiella öppnande sker på tisdagen.
Tidigast torsdagen den 2 oktober kan en statsministeromröstning ske.
Om allt går väl ska Stefan Löften den 3 oktober lämna en regeringsförklaring och en ministerlista. Intill dess fortsätter regeringsförhandlingarna med Miljöpartiet men även med Vänsterpartiet för att få stödröster för ett budgetförslag.
Det senare inge lätt materia, men det vore märkligt om Vänsterpartiet skulle sätta käppar i hjulet, men något i utbyte för detta lär vänsterledaren Jonas Sjöstedt ändå kräva. Knäckfrågan blir vinsterna i välfärden, där Sjöstedt senaste bud är att vilja ”göra något åt vinstjakten i välfärden”.
I övrigt måste regeringen Löften arbeta för att hitta blocköverskridande lösningar och samarbete. Redan finns ett antal frågor där detta är möjligt och med längre distans till det nyss timade valet lär möjligheterna öka för detta.
Ett orosmoment är förstås också Sverigedemokraterna som är vågmästare i riksdagen och som tillsammans med de borgerliga partierna kan sätta press på en regering Löften.
Den borgerliga modellen sedan de åtta regeringsåren har ju allt mer lutat åt allt fler av oss ska klara sina behov av vård och omsorg genom privata lösningar. Detta medan allt fler lämnats på efterkälken i arbetslöshet och eller försörjningsstöd.
Helt klart är att människor med sämre resurser har fått svårare att hävda sig under högeralliansens regeringsår. Många har ställts vid sidan. Ungdomar, ensamstående mammor, invandrare och en stor grupp av våra äldre har fått det synbart sämre.
De borgerliga regeringsåren har präglats av privatiseringar av den offentliga sektorn och avreglering av offentlig verksamhet. Avsikten sägs ha varit att skapa större effektivitet och ge medborgarna större inflytande.
Nu efter en lång period av avregleringar och privatiseringar kan vi avläsa spåren av denna politik: Klassklyftorna har växt. De fattiga har blivit fler.
Det är inte avknoppningar i sig eller att andra aktörer än kommuner och landsting sköter vårdcentraler, förskolor, skolor eller äldreomsorg som är problemet. Problemet är när driftsformen har vinst som målsättning. Därför måste vinster ifrågasättas som mål för skola, vård och omsorg.
Efter åren med en borgerliga regeringar har vi fått fått en regering med nya visioner, som säger sig vilja lyssna och tar till sig vad människor tycker. Och det är knappast försämringar av den gemensamma välfärden.
Statistik visar att inkomstklyftorna ökar idag och betydligt mer hos oss än i andra västeuropeiska länder. Under 1960-och fram till 1980- talen utjämnades lönenivåerna i vårt land. Trygghetssystemen byggdes starka.
Med Fredrik Reinfeldt och parhästen Anders Borg kom en de små stegens vändning. Skillnaderna har accelererat. De med höga löner har dragit ifrån dem med låga löner. Allt fler lever idag på eller under marginalen.
Idag talar Socialdemokraterna om solidaritet och mot skattesänkningar.
Det starka samhället har åter kommit i fokus för politiken.
Privatiseringar ifrågasätts av allt fler. Nu talas allt mer om rättvisa och rättvisa för alla.
Samhällsdebatten har under senare år förskjutits åt vänster, vilket också avspeglades i valresultatet, där samtliga borgerliga regeringspartier backade. Tyvärr var vänsterns framgångar ytterst marginella. Sverigedemokraterna blev valets segrare.
Dagens arbetsliv har blivit tuffare och kraven på den som söker ett arbete har blivit större. Utbildning är ett måste liksom möjlighet till flexibilitet både vad gäller arbetets innehåll och bostadsort.
Detta klarar inte alla och då behövs en bra a-kassa för att överbrygga perioden mellan arbetslöshet och ett nytt jobb.
Människor vill ha en fungerande välfärd. En orättvis fördelningspolitik leder till en fortsatt urholkning av samhällssolidaritet och till att människor fortsätter att passiviseras. Vi får ett segregerat samhälle. Något allt fler upplever idag. Därför måste tryggheten sättas i centrum. I en trygg tillvaro växer människorna.
De som redan är på skuggsidan, och som hamnat på efterkälken, får ta de tillfälliga jobben, de har ett svagare skyddsnät, sämre bostäder och har svårt eller helt omöjligt att låna pengar. Otryggheten växer.
Det är därför som Sverigedemokraternas populism firar triumfer och därmed sympatier, men i verkligheten är ”kejsaren” naken.