Vi går in i det nya året med en hygglig ekonomisk utveckling. Både finansdepartementets och Konjunkturinstitutets prognoser visar på att Sverige är på väg in i en högkonjunktur med en tillväxt på närmare fyra procent. De ljusa molnen är just nu fler än de mörka. Andelen arbetslösa minskar dessutom. Under det senaste året med 1,2 procent och uppgår till drygt sex procent av arbetskraften. För att inte tala om den den tidigare så kroniskt höga ungdomsarbetslösheten som även den minskar. Om än från allt för höga tal.
För många av dagens ungdomar handlar vardagen om jobben och om att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det handlar inte minst om invandrarungdomarnas situation, där vi ser orättvisor både i segregerat boende och i möjligheten till utbildning, men så har Sverige också i flyktingskrisens spår tagit emot drygt 35 000 ungdomar under 2015.
Om man talar om engagemang och intresse, då måste man också prata om hur omvärlden faktiskt ser ut. Vi måste prata om den ångest som många unga känner inför framtiden. Vi måste kunna tala om att många dörrar är svåröppnade för en ung människa som vill komma in i samhället.
För Socialdemokraterna och regeringen måste politiken i grunden handla om att lyfta fram de grupper som är utsatta. De som hamnat på efterkälken.
Det är fortsatt tufft för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Generellt. Sedan har det funnits perioder då det varit lättare, men just nu, i januari 2016 är det svårt för ungdomar att få ett riktigt jobb och med ett riktigt jobb menar jag då en fast anställning. Påhugg och ströjobb finns.
Många ungdomar har föga att erbjuda när man till exempel hoppat av en utbildning i förtid, saknar referenser och inte har någon som helst arbetslivserfarenhet.
Samtidigt vet vi att det krävs fler människor som jobbar inom vård och omsorg. Dels måste vi se över lönebildningen inom offentlig sektor, dels måste det till en gemensam överenskommelse i samhället för att nå större lönerättvisa. Inte minst för kvinnodominerade jobb.
Allt fler arbetar idag som springvikarier. Ibland är det det enda sättet att få in en fot på arbetsmarknaden. Så måste det inte vara.
Det handlar om hur arbetsgivare tar sitt samhällsansvar. Vissa följer avtal medan andra försöker kringgå både lagen om anställningsskydd som att teckna kollektivavtal.
Men det finns positiva tecken för en ljusare framtid även här. Efter alla rationaliseringar är svensk industri konkurrenskraftig. När konjunkturen nu vänder uppåt kommer industrin åter att efterfråga arbetskraft. Inom den offentliga sektorn går det inte att skära ner på personalen längre utan att kvaliteten inom vård, omsorg och skola blir lidande. Något som allt fler redan blivit varse.
Men nästan alla jobb kräver att man har de rätta yrkeskunskaperna.
Istället för meningslösa jobbsökarkurser måste arbetslösa få en tydlig och genomtänkt chans att kompletterar sin utbildning.
Det allra viktigaste måste alltid vara att försöka få så många människor som möjligt i arbete. Nya och minst sagt nödvändiga satsningen på infrastrukturinvesteringar måste tidigareläggas.
Naturligtvis kommer detta att kosta, men på sikt blir det dyrare att inget göra.
Framförallt kommer 2016 att handla om integrationspolitik.
Förhoppningsvis innebär det nya året att flyktingsvågen blir mer hanterbar och att den akuta kris vi upplevt de senaste månaderna är över och att vi kan se framåt.