Nu blir lönekraven högre
lönER. Vi närmar oss en ny avtalsrörelse. Den 31 mars nästa år går avtalen ut för 2,8 miljoner löntagare på den privata arbetsmarknaden. Det kan bli en tuff avtalsrörelse. Svenska företag går bättre än någonsin. Direktörernas löner har skjutit i höjden liksom utdelningarna till aktieägarna. De som fått stå tillbaka är de anställda. De som gör jobbet.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det framförs ständigt krav på en flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren ensam ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter. Högerregeringen har hittills inte spelat med öppna kort. Då är det inte förvånande att facken reagerar.
Den av arbetsgivare så omhuldade flexibiliteten skapar otrygghet för ett snabbt ökande antal arbetstagare med osäkra anställningsformer. Samtidigt är det ett effektivt sätt att hålla nere lönerna. Inte bara för de som arbetar tillfälligt utan för många med riktiga jobb. Tillfälliga anställningar, korta inhopp vid behov, visstidsjobb, vikariat och projektanställningar är arbetsformer som kommit för att stanna. Då måste tryggheten öka, inte minska.
Under den senaste tioårsperioden har avtalsrörelserna varit relativt lugna tillställningar. Nog för att det förekommit konflikter, men som helhet betraktat har man kommit överens utan större åthävor. Inte minst inom den viktiga industrisektor.
Som det ser ut i dag kan det bli flera skarpa lägen under kommande lönerörelse. En avgörande fråga blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras. Det är bra för samhällsekonomin, att de med de allra lägsta lönerna lyfts upp. Då ökar köpkraften och konsumtionen. Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna.
Från arbetsgivarhåll finns traditionellt en misstänksamhet mot låglönesatsningar. Man hävdar på allvar att riktade lönelyft för låglönegrupperna driver upp kostnaderna för hela arbetskraften. Med en sådan attityd kommer vi aldrig att nå lönerättvisa mellan män och kvinnor.
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Däremot sägs aldrig att arbetsgivarparten ska ta sitt samhällsansvar. När de som redan har tar för sig finns det knappast anledning för de som står längst ner på lönestegen att hålla igen. Lägg därtill turerna kring högeralliansens a-kassa, där LO-medlemmar tydligen i första hand ska straffas.
Om löntagarna inte fogar sig hotar dessutom alltid ett antal faror. Är det inte högre inflation, så är det minskad konkurrenskraft. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga arbetare skulle få det en aning litet bättre.
Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som delas ut till personer i chefsnivå både inom tillverkningsindustrin som inom offentlig sektor. Här nöjer man sig sällan med så futtiga löneökningar som dryga tre procent. Nej, här gäller tvåsiffriga procenttal. Det är ett faktum som inte undgått det stora löntagarkollektiven inom LO. Tålamodet är på upphällningen.