Men nu handlar det ju först och främst om jul. Min kollega och favoritbloggare Peter Swedenmark hade för ett par veckor sen poängsatt vad som är mer eller mindre oumbärligt på ett julbord. Tio stjärnor för Ett absolut måste (risgrynsgröt), sex för Ett klart plus om det finns (svagdricka) och så vidare ner till en enda stjärna för Nästan ett krav att det saknas. Typ sushi. Eller dopp i grytan.
OK för sushi. Men vad har du egentligen emot dopp i grytan, Peter? Men det förutsätter förstås tunnbröd att doppa med, vörtbröd har jag aldrig lyckats förlika mig med. Smaken förändras ju med åren - tyvärr eller tack och lov - och det gäller givetvis även julbordets frestelser.
Inte ens grisfötter känner jag samma sug efter som förr, hur lyriskt Torgny Lindgren än lovsjunger dem i decembernumret av tidningen Vi. Problemet är dock mest att de tar sån evinnerlig tid att få i ätbart skick. Och köpta grisfötter är faktiskt bara ett geleinpackat surrogat för såna som man först skrapat (och rakat!), därefter långkokat i bort emot fem timmar och sen lagt i saltlake alldeles själv.
På samma sätt kan man givetvis också lista och poängsätta vad som krävs för att man ska försättas i den ultimata julstämningen. Klara tiopoängare skulle då vara julbonader på väggarna och domherrar utanför köksfönstret. Och ett extra plus för tomtebloss ...
Krubba behövs inte. Inte numera. Nyfernissat köksgolv hör till det evigt förgångna. Och inte är det så noga med julklappar heller. Bredvid mig ligger en gammal julklapp från 1932, en kokbok, som min mor tydligen fått av någon. Hon var 21 år då, nybliven mamma och i färd med att sätta bo så en kokbok var säkert en god tanke.
Vad jag dock inte kan låta bli att fundera över är: Hittade hon verkligen några råvaror till Sallad á la Imperial eller Sjötunga á la Colbert på Koppera hemma i byn. Fanns där ens tomater för 75 år sen? Och vad skulle hennes man, min blivande far, ha sagt om hon försökt sätta fram såna rätter innan det bar till skogs om morgnarna? Rätt julklapp är aldrig lätt.
Julens hälsningsord är ett mysterium för sig. "God Jul" är ju aldrig fel, just nu tvärtom ovanligt rätt. Hur ofta är en annan sak; med folk man stöter ihop med dagligen kan det vara klokt att ransonera. "God fortsättning" sa man väl förr (inbillar jag mig) då man vacklade ut från julottan.
"Gott slut" sen i mellandagarna må vara hur välment som helst, i mina öron låter det ändå bara makabert. Som att bli tillönskad en salig hädanfärd, ungefär.
"God fortsättning" har utan tvekan bäst hållbarhet. Den välgångsönskningen är, precis som Grönköpings Veckoblads julnummer, högaktuell lång in i februari.
Veckans lista:
De bästa jullåtarna
Sjömansjul på Hawaii
Knalle-Juls vals.
White Christmas
När ljusen tändas där hemma.