Norrbotten Sveriges "Afrika"

LIVSAVGÖRANDE. Det finns en livsavgörande skillnad mellan norrbottningarna och övriga svenskar. Livsavgörande i ordets högsta potens. Norrbottningarnas lever kortare tid än andra. Så har det varit i hundra år. Ska det förbli så, eller har regeringen någon plan?

Piteå2006-03-07 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Skillnaderna är stora i medellivslängden mellan olika regioner i Sverige. Kortast lever befolkningen i skogslänen och allra kortast i Norrbotten. Männens medellivslängd är 76,6 år och kvinnornas 81,6 år. Det kan jämföras med Halland, som har Sveriges mest långlivade befolkning, där männen i snitt blir 78,9 år och kvinnorna 83,3 år. Uppgifterna är hämtade från Statistiska Centralbyrån (SCB) som skriver om fenomenet i tidskriften Välfärden.

Två faktorer tycks hänga ihop. Befolkning med högt beroende av bidrag lever kortare, medan befolkning med lågt beroende av bidrag lever längre. Ju mindre bidrag, desto längre liv. Men det är givetvis inte bidragen i sig som förkortar människornas liv, utan orsaken till bidragen. Utmärkande för Norrbotten och övriga skogslän är en kärv arbetsmarknad som ger upphov till att många uppbär a-kassa och socialbidrag. Till detta kommer att många är sjukskrivna och förtidspensionerade.



Sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna är också de knutna till arbetsmarknaden. De jobb som finns och funnits är till övervägande del tunga jobb som sliter hårt på kroppen. Offentliga sektorn där teknikens landvinningar inte alls förbättrat arbetsmiljön inom äldreomsorgen och sjukvården på samma sätt som inom industrin. Skogsarbete är fysiskt krävande, även med motorsåg, liksom jobben inom gruv- och stålindustrin. Dessutom har personalstyrkorna slimmats. Allt färre ska göra lika mycket och mer per anställd.

Som om inte arbetslöshet och sjukdom vore nog, ifrågasätts och skuldbeläggs den som har a-kassa och sjukersättning. Dålig ekonomi, utanförskap, känslan av otillräcklighet, oduglighet och att inte behövas är sådant som gör människor sjuka och dödar i förtid. Pengar och social status betyder så oerhört mycket. Det märks, om inte annat så, när man går ned på kommunnivå i tabellen över medellivslängd.

I Sveriges rikaste kommun, Danderyd, lever kvinnorna sex år längre och männen så mycket som åtta år längre än i kvinnor och män i kommunen med lägsta medellivslängd. Ekonomisk trygghet lyfter hela människan, medan fattigdom och ohälsa går hand i hand.



Norrbotten med sina rika naturtillgångar borde vara ett rikt län med en välmående befolkning. Men så har det aldrig varit. Norrbotten har varit och är på något vis Sveriges "Afrika". Stora barnkullar och hög barnadödlighet och för tidig vuxendöd på grund av undernäring, trångboddhet och dåliga bostäder som orsakade sjukdomar av typen tuberkulos och lunginflammation, sjukdomar som ännu härjar i tredje världen. Den höga barnadödligheten har vi lyckats lämna bakom oss, nu kämpar vi istället med hjärt- och kärlsjukdomar. Typiska effekter av dålig ekonomi, oro och stress som i sin tur leder till felaktigt och ohälsosamt leverne.

Skogslänens naturtillgångar, skogen, malmen och vattenkraften är den bas Sverige vilar på. Exploateringen har gett sysselsättning, men vinsterna har investerats någon annanstans. I södra Sverige och i utlandet. Också det typiskt "tredjevärldensyndrom". Nettoexportvärdet av den norrländska industrin, turismen, elkraften och jordbruket var 75 miljarder kronor 2001. Utslaget per sysselsatt var det 148 000 kronor, 26 procent över genomsnittet per sysselsatt svensk. Enbart den norrländska industrin bidrog med 65 miljarder kronor till värdet av nettoexporten. Den siffran torde nu vara väsentligt högre.



Det är alltså inte i någon tärande landsända befolkningen går en för tidig död till mötes. Norrland är i högsta grad närande och befolkningen kan inte längre vänta på en regionalpolitik värd namnet. Det är hög tid att staten betalar tillbaka. Sätt in den draghjälp som gör att Norrbotten verkligen lyfter, nu när förutsättningarna är de bästa någonsin, eller åtminstone sedan 1950-talet.

Läs mer om