Nils Edén hette en man. Han föddes i Piteå 1871. Han växte upp i en konservativ och ambitiös familj. Pappa var samhällsengagerad läroverksrektor och hade goda kontakter hos makthavarna söderöver.
Och eftersom Nils hade läshuvud skickades han 1889 till Uppsala för att bli studerad. Det tog tre dagar med båt att ta sig dit. Han fann sig snabbt tillrätta i lärdomsstaden och deltog med stor iver i olika studentsammanhang. Han skaffade sig genom sin skickliga talekonst smeknamnet ”Silvertrumpeten”.
Vid sidan om en lysande vetenskaplig karriär som både historiker och statsvetare började han också att engagera sig i politiken. På den tiden var forskarna utan problem både professorer och riksdagsledamöter. Många av landets ledande vetenskapsmän passade på att göra ett varv eller två i riksdagen.
Därför var steget inte långt för Nils att gå från föreläsningssalen till riksdagens kammare. Vägen dit öppnades dock först efter en ideologisk omsvängning. Först var nämligen Nils Edén konservativ. Men med tiden började han glida in i det liberala lägret, han drev politiska krav som skulle förbättra arbetarklassens villkor (och därmed rycka undan mattan för socialistiska revolutionärer) och stred för allmän rösträtt (vilket ådrog honom ilska från högerns sida, liksom kungen, som försvarade sin maktposition mot det demokratiska ofoget).
I kraft av sin duglighet avancerade Nils Edén snabbt inom det liberala partiet. Han valdes till gruppledare och fick central roll i viktiga utskott och utredningar. Och 1917 blev han statsminister för en koalitionsregering med socialdemokraterna.
Under hans tid som statsminister lyckades han medverka till att Sverige fick demokrati i form av allmänna rösträtt och parlamentarism, hjälpa socialdemokraterna bli regeringsdugliga, avstyra högerns krigiska äventyrligheter och genomföra en lång rad välfärdsreformer, exempelvis 8 timmars arbetsdag.
Nils Edén bör nog lyftas fram lite mer i svensk historieskrivning. Han var en prydnad för Piteå, en central figur i den svenska demokratiseringsprocessen och ett föredöme när det gäller samverkan mellan liberalerna och arbetarrörelsen.
Att hans politiska karriär avbröts bryskt när ha vägrade godta sitt partis infernaliskt idé om att förbjuda alkohol gör honom bara ännu större. En sann frihetskänsla drar en gräns av anständighet gentemot förtryckare, oavsett på vilket sätt de attackerar för att hålla undersåtarna lydiga.
Allt detta om den store Piteåsonen finns att läsa i den nyutkomna boken ”Nils Eden. Demokratins statsminister” av Sverker Oredsson (Ekerlids Förlag).
Boken är kanske ingen hängmattsläsning, det är mer en historieprofessors protokoll över en försummad politiker än en fängslande historieberättelse. Men den fyller onekligen en viktig funktion som inspiratör i dagens politiska läge, där det åter krävs modiga beslutsfattare, som vågar ta ett steg framåt, och inte låter sig bli offer för omständigheterna.
Dessutom tycks Edén ha lyckats kombinera principfasthet med viljan att låta verkligheten utgöra politikens utgångspunkt. Inte ideologi som tvångströja, utan som analysredskap för att faktiskt kunna påverka utvecklingen här och nu.
Nils Edén är därför värd mer uppmärksamhet än att bara få en gata uppkallad efter sig.