Rakt på sak, utan krusiduller. Feministiskt självförsvar i arbetslivet. Vilken lysande idé författarna Rebecka Bohlin och Sara Berg genomför i sin nyligen utkomna bok ”Bit inte ihop!” Sätt gränser på jobbet.
Den är på en och samma gång en handbok för den enskilda läsaren och en pedagogiskt upplagd och lättläst beskrivning av det ojämlika arbetslivet med särskild betoning på köns- och klasstrukturer. Dessutom informerar den om lagar, rättigheter och innehåller en mängd trovärdiga fall och situationer att identifiera sig med. Jag sträckläste – och det händer inte ofta med faktaböcker.
Struktur, ja. Ett ord som vissa värjer sig emot men i ”Bit inte ihop!” görs framför allt den könsdiskriminerande samhällstrukturen synlig i boken. Hårda fakta om löner, arbetsmiljö, trakasserier och dubbelarbete visar med all tydlighet att vi i Sverige egentligen inte kan tala om reell jämställdhet. Visst, vi har en formell sådan med lagstiftning mot könsdiskriminering i arbetslivet. Men vad Bohlin och Berg visar är att lagen inte riktigt kommer åt den strukturella diskrimineringen, trots goda intentioner. Kvinnor utgör på det stora hela numera den arbetarklass som har sämst villkor – trots det görs större insatser för att uppmärksamma och förbättra villkoren för den traditionella arbetaren, det vill säga för män inom exempelvis industrin.
Men om inte lagen rättar till fel ska då den enskilda personen ta upp kampen mot en hel struktur? Det är lätt att känna sig maktlös när en står inför många systematiska felaktigheter.
Här lutar sig författarna mot en feministisk tradition som kan tilltala både liberala och vänsterkretsar. De förespråkar en kombination av empowerment – egenmakt – och kollektivistiska förhållningssätt genom feministiskt självförsvar. Det är ursprungligen en metod för att försvara sig rent fysiskt vid en attack. Men, som Berg och Bohlin visar kan denna metod appliceras också som ett mentalt och verbalt självförsvar i olika sammanhang: ”Lyssna på dig själv och skruva upp volymen på dina känslor och tankar. Det är första steget för att sätta gränser, ställa krav och försvara ditt liv och din hälsa mot olika typer av kränkningar i ett samhälle som producerar orättvisa villkor.” Det handlar om att både stärka individen och politiskt förändra samhället.
Jag kan inte låt bli att tänka på mina år med boxning. En sport som visserligen innehåller både försvar och attack men som faktiskt också kan användas som ett feministiskt självförsvar i bemärkelsen att ta plats, känna styrka, självtillit och sina egna gränser. Och att kunna rikta vrede i stället för att hålla inne med den. Kanske är det därför jag gillar själva idén men att göra feministiskt självförsvar till en pedagogik, en praktik, på en ny arena, nämligen arbetslivet. Självförsvar kan alltså vara offensivt, en kampmetod. Både för den enskilda och för grupper.
Samtidigt tänker jag att det är bedrövligt att vi ska ha ett arbetsliv som kräver ett självförsvar. Att gå till jobbet och vara försvarsberedd. Det gäller inte enbart kvinnor; boken gör en insats för att belysa ett generellt hårdnande arbetsklimat.