Mjölkbilen kör förbi. Det är som vanligt. Men i Aleppo i Syrien är det ingen stilla vardagslunk. I denna Syriens största stad pågår hårda strider. Under de senaste dagarna har bombningarna ökat drastiskt. Kanske är det slutstriden som väntar. Wikipedia på nätet upplyser: År 2016 har alla Syriens sex världsarv förstörts eller skadats svårt, inklusive förstörelse av 60 procent av den gamla staden i Aleppo. Och många, många tusen har dött.
Bilderna av halvt raserade hus och gator med betongbråte leder tanken till bilder från Dresden, London, Berlin under andra världskriget.
Jag har goda vänner från Aleppo. För tio år sedan arbetade de i centrala delen av stan och livet fylldes av vardagens projekt. Vad ska vi ha till middag? Nu bor de i Norrlands inland. Arbetar, studerar, talar utmärkt svenska, ringer släkten i Aleppo, åker till stan och går på fotboll. Visst har vi talat om kriget. Men mer om vardagen i Sverige.
Vapenvilan bröts snabbt och nu orkar inte så många tänka på ett nytt projekt. Ändå inser alla att kriget måste avgöras vid förhandlingsbordet. Någon gång.
Ryssland ockuperade Krim. I fallet Syrien finns samma expansionistiska tänkande. Stormakten vill att den allierade Bashar al-Assad ska sitta kvar och bistår diktatorn med bombflyg och kanoner. Ibland kamoufleras stödet som kamp mot IS. Att nationalistiska regimer håller samman är inget nytt. Det är bara det att en del i Sverige inte tycks ha observerat att Arbetare- och Bondestaten ersatts av en högerinriktad, auktoritär och våldsbenägen regim. Att en del svenska nyfascister har påfallande goda kontakter med Kreml är därför inte alls överraskande. Putins nationalism skiljer sig inte så mycket från Åkessons. Eller Mussolinis. Eller den som de proryska rebellerna i östra Ukraina visat prov på. Men jag tror inte att Gotland ska frukta Putin.
I Leif GW Perssons senaste bok "Kan man dö två gånger?" förekommer också Ryssland. Sveriges bästa polis Evert Bäckström ska få en mycket fin rysk orden. Men i huvudsak handlar boken om ett likfynd på en ö i Mälaren, med många gästspel i Thailand. Man får följa storpolitiska skeenden men också gediget polisarbete på basplanet. Huvudrollen har givetvis Evert Bäckström, en udda människa och en ovanligt kompetent polisutredare.
Jag tycker att Perssons "Den sanna historien om Pinocchios näsa" var mycket medioker. Men med "Kan man dö två gånger?" är Persson tillbaka i gammal god form.
Nu läser jag att tidningen The Arizona Republic efter 125 år för första gången ger sitt stöd till en demokratisk presidentkandidat. Trump är under vår värdighet, slår tidningen fast. Dessutom har det sipprat ut uppgifter om att den gamle republikanske presidenten George H W Bush (92 år) sagt att han ska rösta på Hillary.
Det tog för övrigt 17 timmar och 27 minuter att lyssna igenom Leif GW Perssons bok.
Ha nu en riktigt skön hösthelg!