På tisdagen skickade Svenskt näringsliv ut deras mål inför 2020-års avtalsrörelse inom industrin. Lönenivåer, flexibilitet och långsiktighet som värnar konkurrenskraften menar företagsorganisationen är de tre områdena man kommer fokusera på.
När man läser de tre punkterna bara sådär låter det ju inte så dåligt. Lönenivåer har ju alla, flexibilitet är ju ofta något som uppskattas på jobbet och långsiktighet känns ju som en trygg utgångspunkt. Men låt er inte luras.
När Svenskt näringsliv pekar ut lönenivåer som ett område att fokusera på handlar det inte om stabilitet och en långsiktig löneökning. Nej, tvärtom. De vill sänka takten på löneökningarna, med motiveringen att den globala produktiviteten minskat.
Och minskar tillväxten globalt måste svenska löner pressas för att vi ska behålla vår konkurrenskraft gentemot andra låglöneländer, menar Svenskt Näringsliv.
De pekar ut de svenska ingångslönerna om ett problem. Enligt deras problembeskrivning måste lönerna sänkas så ingångskraven på arbetet kan minska. Och minskar ingångskraven kan fler få jobb, även de med låg eller ingen utbildning.
Exempelvis hänvisar de till 2015 års flyktinginvandring och menar att låga ingångslöner skulle bidra till att de skulle kunna få jobb.
Alla som inte suttit med huvudet i sanden de senaste åren vet att det inte är lägre ingångslöner arbetsmarknaden behöver. Arbetsmarknaden behöver utbildad personal.
Ska man, som Svenskt näringsliv gör, hänvisa det påstådda ”behovet” av sänkta ingångslöner till andelen nysvenskar som ska ta sig in på arbetsmarknaden är det snarare utbildningssatsningar man behöver fokusera på för den gruppen, inte en ny låglönesektor.
När Svenskt Näringsliv pekar ut ”flexibilitet” som ett fokusområde handlar det inte direkt om varierande arbetsuppgifter och möjlighet till flex. Nej, när Svenskt Näringsliv säger ”flexibilitet” menar de att de vill kunna göra större ändringar i förlagd arbetstid, som att beordra övertid i större utsträckning än i dag.
De vill också göra anställningstryggheten sämre genom att vidga anställningen ”allmän visstid” och bredda möjligheterna för de privata företagen att kunna ta in inhyrd personal i stället för att anställa.
De säger också att de vill ge företagen större mandat att gå ifrån den av facket avtalsförhandlade löneökningen, med motiveringen att det är för ”behålla och motivera medarbetare”.
I praktiken innebär det att en eller ett par jobbarkompisar kommer få en extra god lön, medan andra kommer gå lottlösa. Vitsen med avtalsenliga löneökningar och en ”pott” att ta från handlar om att alla ska få lika mycket och att lönerna ska höjas kollektivt.
När en eller ett par jobbarkompisar börjar halka efter i lönebildningen kommer hela arbetsplatsen drabbas på sikt. Det spelar ingen roll att Jörgen på avdelning tre fick en femprocentig löneökning om Andrea på tvåan knappt fick sina avtalade två. När Jörgen sen slutar kommer nyanställningen ske på Andreas lägre lönenivå, inte Jörgens.
Därför måste lönerna upp kollektivt.
Det här är varför facket finns. För att förhandla bättre villkor för sina medlemmar. För att hålla uppe och stegvis höja lönerna, inte sänka dem. För att medarbetarna ska ha trygga anställningar och inte riskera bli uppsagda utan motivering och bytas ut mot nån inhyrd tjomme som jobbar tre veckor i stöten.
För att sänkta ingångslöner drabbar ett helt samhälle och ska undvikas med alla möjliga medel.