När varje dag är ett helvete skollagen
MOBBNING. I varje skola, i snart sagt varje klass, finns elever som av mobbens ledare utsetts till att hånas, utestängas från gemenskapen, trakasseras och misshandlas. Hur kan det komma sig att barnen tvingas leva ett liv som vuxna, med all rätt, aldrig skulle acceptera?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Responsen visar att mobbning inte är något försumbart problem. Det är stort, fruktansvärt stort för den som är utsatt, det är absolut inte
acceptabelt och det är framför allt inte tillåtet.
I Sverige råder skolplikt. Det är givetvis bra, men det innebär också att lagen tvingar barn att gå till skolan oavsett de trivs eller genomlider varje dag i ett helvete. Med skolplikten följer därför att skolan har ett särskilt ansvar att se till att alla mår bra.
Rektorn och alla vuxna som arbetar i skolan ska motverka alla former av kränkningar. Varje skola ska ha en handlingsplan för att förebygga exempelvis mobbning och rasistiska beteenden. Den som mobbas ska få stöd och hjälp av sin lärare. I slutändan är det rektorns skyldighet att se till att mobbningen upphör. Det står i skollagen och i arbetsmiljölagen.
Mette Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, att dokusåporna i tv har stor skuld till det allt hårdare klimatet i skolorna. Hon anser att dokusåporna gör mobbning till underhållning på bästa sändningstid med sex, grova svordomar och kränkande kommentarer som vardagsmat.
I mobbningssåporna är det helt okej att förnedra unga människor och kasta dem som inte håller måttet på skräphögen och att med alla medel konkurrera ut varandra. I det här gottar sig tidningarna samtidigt som de skriver skakande berättelser om mobbade barn och ungdomar. Media borde veta bättre och ta ett större ansvar för vilka signaler som förmedlas till de unga tittarna och läsarna, framhåller Fjelkner.
Dokusåporna gör knappast världen bättre. Där har Mette Fjelkner rätt. Och tidningarnas djupdykning i dokusåpornas värld främjar inte heller utvecklingen. Men skolbarn har mobbats, och mobbats grovt, i alla tider och det är bara skolan, med eller utan föräldrarnas stöd, som kan sätta stopp. Rektorn har yttersta ansvaret, men för att nå målet krävs det fler vuxna i skolan. Lärare och annan personal som ser och förstår mobbningens mekanismer och kan ta itu med dem. Något som Mette Fjelkner också efterfrågar.
De här personerna finns givetvis, men att anställa dem kostar pengar. Skolminister Jan Björklunds tio miljoner mot mobbningen låter som en jättesatsning, men är i sammanhanget växelpengar. Utslaget per kommun blir det inte ens 35 000 kronor. Det räcker knappt till en broschyr.
Skolministern får sluta dutta med pengar och överge tron på att drömskolan är lika med mer betyg och hårdare tag. Den har vi prövat och den var inte bra. Gör istället någonting radikalt som äntligen förbättrar arbetsmiljön i skolan, för barnen och för lärarna. Förbättrade studieresultat får man på köpet. Rädda barn som sitter med ont i magen och ångest i bröstet lär sig inte mycket hur behörig och välutbildad läraren än är.