Medan de flesta av oss njuter av sommaren är det många i vårt land som lever fattiga. Att leva så innebär att en familj eller ensamstående ska klara sig på försörjningsstöd. Under sådana förhållanden är knappast semester knappast att tänka på.
Den generella välfärden har brister. Maskorna i välfärdsnätet är stora. Det är en bild som flera hjälporganisationer ger. Det finns ingen anledning att ifrågasätta denna. Enligt Rädda Barnen lever omkring 230 000 barn i ekonomisk utsatthet.
Sommaren innebär att många barn ställs vid sidan. De är hemma i stan, men fritids är stängt och kompisarna har åkt på semester. Ensamstående föräldrar söker sig i allt större omfattning till privata välgörenhetsstiftelser för att få penningbidrag till någon form av semester eller avlastning.
När barnen själva får berätta hur de upplever sin tillvaro handlar det ofta om att pengarna inte räcker till. När kamraterna drar till olika aktiviteter har många av våra utsatta barn ingen möjlighet att hänga med. Avgift ska tas in.
Det är om denna frustration barnen berättar. Samtidigt är många oerhört lojala mot sina föräldrar och försöker på alla sätt hjälpa till för att ekonomin ska gå ihop. På så sätt klarar familjerna oftast sin vardagsekonomi, men pengarna räcker sällan till något extra.
I dag lever nästan 20 procent av alla barn mellan 0 och 6 år i hushåll som har inkomster som understiger den gamla socialbidragsnormen. Man får lita till ett försörjningsstöd som inte hängt med i den ekonomiska utvecklingen.
I ett välmående samhälle som vårt borde alla barn ha samma förutsättningar på vägen in i vuxenlivet, men så är det inte. Den borgerliga regeringen under sina åtta år vid makten besvärade sig inte över hövan för att ta tag i saken.
Det måste byggas vidare på den generella välfärden, men också att se till barnen i de ekonomiska svaga hushållen. Barn med särskilda behov har kommit i kläm när sparbetingen gått fram inom barnomsorg och skola.
Barn som borde ha en grundtrygghet saknar denna. Den ökande otryggheten beror på att de sociala skillnaderna blivit större i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svaga minskat.
De barn som redan i förskolan har problem med sig själva och sin omgivning får sällan det stöd och den hjälp som måste till för att de ska komma till rätta med sin tillvaro. Ett förhållande som i sämsta fall följer dem genom livet.
Dagispersonal har till exempel sedan länge varnat för följderna av de stora barngrupperna, och att dessa på sikt skapar osäkra och otrygga barn. I stora grupper synliggöras inte de barn som har extra behov.
I ett samhälle som vårt måste åtminstone våra barn ha rätt till en grundtrygghet och inte behöva uppleva sig som försummade och bortglömda.
Nu lägger regeringen, förutom det som redan utlovats, ytterligare 100 miljoner kronor extra för att förbättra förskolan i speciellt utsatta områden. Detta fram till år 2020. Bra, men det borde ha skett för länge sedan.