Skatteintäkterna sviktar som nu när allt fler är arbetslösa. Flera kommuner har tvingats höja skatten, om än måttligt, för att få debet och kredit att gå ihop. Idag är det allt färre kommuner och landsting som klarar balanskravet utan att dra ner på personal och verksamheter. Närmare mer än 30 000 arbetstillfällen har försvunnit från kommuner och landsting under den borgerliga regeringsperioden. Den svenska välfärden riskerar därmed att urholkas. Den kommunala välfärdssektorn får det allt svårare att klara sina uppgifter när personaltablåerna slimmas. Visst går det att effektivisera, men det finns även gränser för detta. Verksamheter som äldrevård, sjukvård och skola är inte självgående utan kräver sin personal.
Lägg därtill den ökade arbetslösheten, som närmar sig tio procent, och där många av de som står utan jobb även står utanför a-kassan och därför måste förlita sig på kommunernas försörjningsstöd, det gamla socialbidraget för att någorlunda klara vardagen. Framförallt beroende på arbetslöshetskrisen. Läget förbättras inte av försämringarna av sjukförsäkringen som drabbat 10 000-tals människor, som även de saknar en trygg grund att stå på. De klarar sig inte utan kommunernas stöd när ersättningarna i trygghetssystemen urholkats. Notan hamnar på kommunernas bord, och kommunerna har skyldighet att hjälpa. Något som socialtjänstlagen nogsamt reglerar. Lägg därtill att de äldre blir allt fler medan människor i produktiv ålder minskar och därmed också skattebaserna. Med den ökande arbetslösheten slår detta dubbelt.
Många av landets kommuner, inte minst i glesbygd, har under flera år klarat tuff sparbeting, utan att ha lyckats säkra förutsättningarna för en långsiktig trygg ekonomisk utveckling. Marginalerna krymper. När skattebaserna minskar blir förutsättningarna att upprätthålla en bra samhällsservice självfallet allt sämre. Snabbt ökar så skillnaderna mellan in-och utflyttningskommunernas förutsättningar att ge sina invånare ett bra liv och en god samhällsservice. Skolor läggs ner, bussen slutar gå och förutsättningarna för en trygg äldrevård urholkas.
Varje krona satsad på kommunerna får i förlängningen effektiv träff på den svenska ekonomin till skillnad från skattesänkningar. Pengar till kommunerna leder inte till stora importökningar, eller till passivt sparande, utan räddar jobben och servicen inom välfärden som i sin förlängning skapar inhemsk efterfrågan på både varor och tjänster.
Fördelningsfrågorna och rättvisefrågorna är knappast högprioriterade på högeralliansens politiska dagordning. Däremot synliggörs allt mer hur otryggheten i samhället ökat. Många som drabbats känner sig både svikna och besvikna. Problemen med en orättvis fördelningspolitik är dessutom så uppenbara. Vi ser det i de delar av vårt land som är hårdast drabbade av arbetslöshet med sämre skolor, sämre sjukvård och en allt mer avskalad samhällsservice i släptåg.
Den borgerliga modellen för människors trygghet och välfärd har krackelerat. Klyftorna i Sverige ökar och sprickorna i samhällsbygget blir allt tydligare.