När våldets regim slår till
Läget i Iran blir allt allvarligare. Snart har demonstrationerna mot valresultatet pågått i två veckor. Allt fler dödsoffer rapporteras, men så gott som all information har strypts. Utländska journalister kan inte längre arbeta i Iran. Den iranska diktaturen har under de senaste veckorna visat sitt rätta ansikte.
Foto:
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Allt fler rapporter om våld och dödsoffer bland dem som har demonstrerat på Teherans gator letar sig ändå ut till omvärlden. Irans
toppledare har dessutom börjat kalla de som protesterar mot fusket i presidentvalet för "terrorister". De som vill se en demokratisk utveckling i Iran stämplas som en kriminell mobb styrd från västländer som USA och Storbritannien. Sanningen är att de flesta av dem som protesterar är trötta på prästväldet i Iran. De vill inte leva i en religiös diktatur. Kampen handlar om demokratiska fri- och rättigheter.
Valet av president i Iran är långt i från ett demokratisk val som vi känner det. Den verkliga makten i landet ligger varken hos presidenten eller premiärministern. Irans mäktigaste person är Irans andlige ledare just nu Ayatolla Khamenei. Ingen kan bli president utan godkännande av honom och Väktarrådet i den heliga staden Qom.
Ur den synvinkeln så är presidentvalet mer att betrakta som ett sätt för regimen att skapa en demokratisk fasad åt den religiöst fundamentalistiska diktaturen än som ett sätt för medborgarna att med demokratiska medel påverka landets politik. Bägge huvudkandidaterna till presidentposten, den sittande presidenten, Ahamadinejad, och hans utmanare, Mousavi, är islamister som bygger sin maktställning på de religiösa ledarnas förtroende och goda minne.
Presidentvalet var närmast en maktkamp bland de styrande religiösa ledarna i Iran, men har nu också utvecklats till ett folkligt motstånd mot det religiösa förtrycket. Regimen har alla maktmedel till sitt förfogande och trots det allmänna missnöjet i Teheran, som spritt sig till flera städer, så är ändå oppositionen mot prästväldet splittrad. Ändå är det överraskande hur stark motståndsrörelsen blivit. Även om människor är rädda vågar de gå ut på gatorna och protestera mot förtrycket, ett förtrycks som göms bakom religiösa förtecken. I grunden handlar det om makt och inget annat.
Väktarrådet har efter dagar av demonstrationer medgett att vissa fel begicks vid presidentvalet. Därifrån är det långt till en verklig vilja till demokratiska reformer.
Förhoppningsvis kan demonstrationerna innebära ett steg mot ett annat Iran. Makten kan aldrig döda ett folks förhoppningar. Hoppet är att sprickan inom Irans styrande skikt leder till förändring, men i dag ser det dystert ut. När människor dödas för sin rätt att demonstrera är ett samhälle i utförsbacke.
Förtryck kan aldrig vara rätt väg för att behålla makten. De religiösa ledarna i Iran har ett stort ansvar. Islam är i grunden ingen religion för förtryck och maktfullkomlighet.