Rötmånaden går mot sitt slut, i den mån den alls existerar nu för tiden. Tack vare modern frys- och kylteknik slipper vi ju de vådliga konsekvenser som kombinationen värme och hög luftfuktighet kunde få förr och några kalvar med flera huvuden rapporteras heller inte ha fötts i år.
Om detta uppvägs av att rötmånadshistorier numera publiceras året om vill jag låta vara osagt.
Sensommarens mer festliga inslag förkroppsligas av kräftor och surströmming. Inför ett eventuellt tvång att välja skulle jag själv säga varken eller. Visst har det hänt att jag inviterats till kräftskiva och fått hålla god min. Men efter allt pillande och slörpande brukar jag mest känna mig som bonden som klippte grisen:
– Mycket väsen för lite ull.
Med desto större entusiasm ägnar jag mig åt en annan sensommarföreteelse, nämligen bärplockning.
För säg mig någon annan fritidssyssla som på samma sätt kombinerar måttlig kroppsansträngning, mental avkoppling och hälsosamt uteliv med tillskott till hushållet och känslan att göra nytta samtidigt?
Att inte alla ändå inte delar den för många oförklarliga iver med vilken jag ger mig ut på myrar och hyggen har jag slutat grubbla över. Förmodligen beror det på att det är helt gratis och kräver föga specialutrustning. Den dag någon kommit på att ta betalt och döpt om bärplockandet till något mer trendigt – picking? – som måste utövas i specialdesignade kläder kommer vi säkert att bli många fler, lita på det.
I och med att allsången på Skansen klingat ut – den tog sig på slutet efter några trevande inledningsomgångar – går även sommarpratandet i radio mot sin final.
Med ett ransonerat lyssnande trodde jag mig garderad mot alltför stora besvikelser, men en dylik lyckades Annika Hagström ändå bereda mig. Av en medial ringräv som hon hade jag väntat mig mer. Istället blev det mest uppkok på gammal skåpmat och vitsen med att dra in Bo Strömstedt och Carola Häggkvist i studion begrep jag över huvud taget inte.
Hellre hade jag velat höra om när hon och maken, författaren Anders Ehnmark, bröt upp från Expressen för att ta jobb på kommunistiska Norrskensflamman. Den historien från det röda sjuttiotalet måste rimligen rymma många poänger, både mänskliga och politiska, men av någon anledning har jag aldrig hört den berättas.
Tristast denna sommar har dock varit att notera svensk utrikespolitiks fortsatta förfall. Tystnaden inför Snowdenaffärens olika aspekter faller in i ett allt vanligare mönster, liksom att det inte hördes minsta protestpip från svenskt håll när Bolivias president Evo Morales så skamlöst kränktes över europeiskt luftrum i början av juli. Hade Sverige förhållit sig lika moltyst inför en dylik händelse på Olof Palmes tid? Nej, det är svårt att föreställa sig.
Palme gjorde oss kanske större på världsscenen än vi egentligen var. Den nuvarande utrikespolitiken gör oss snarare mindre. Och för en grånad Palmesocialist är det då extra sorgligt att notera att det tyvärr också tycks spela allt mindre roll om det är borgare eller socialdemokrater som för den.