Ibland händer det att jag läser något som känns som en spegelbild av mig själv. Senast var det en krönika av författaren Bengt Ohlsson (DN 10 maj) som fick mig att känna på det viset. Den handlade om hans eget förhållande till bästföredatum satt i relation till det ofattbara slöseriet att slänga fullt ätbara matvaror som råkat bli någon dag ”för gamla”.
Hemma hos Bengt Ohlsson slängs ingenting. Det gör det inte hemma hos mig heller. Jag tror inte det hänt på åratal att något i mitt kylskåp blivit så gammalt att jag inte hittat någon användning för det. Sur grädde blandar jag i pannkakssmeten. Inte ens överbliven gröt försmås. Kall kornmjölsgröt med mjölk och lingonsylt till – helt OK. Och ”tömda” filförpackningar kapar jag förstås på mitten och skrapar invändigt innan de förpassas till soporna. Synd att det inte är lika enkelt med kaviartuber…
Om någon tror att det här sker motvilligt eller som en luthersk pliktuppfyllelse är vederbörande totalt fel ute. Uppvärmt eller uppstekt är ofta minst lika gott som nylagat. Det gäller grytor, det gäller soppor och det går att göra mycket gott av rester. Barndomen på ett Per Albin-torp har naturligtvis satt sina outplånliga spår i mig. Där slängdes heller inte mycket. Där kunde även den hårdaste ostkant förvandlas till en läckerhet om den spetsades på en gaffel och stacks in genom spisluckan för att mjukna över glöden. Eller togs med till skogs i matsäcken för att grillas över öppen eld.
Bengt Ohlsson skriver att det i hans familj finns ett idiotsäkert sätt att få honom att genast äta upp någonting. Det är att ta fram det ur kylen, sniffa misstänksamt och antyda att ”det här, det är det nog bäst att slänga…” Likadant med mig. Mina ryggmärgsreflexer skickar samma signaler: Slängas? Inte på tal! Här ska ingenting slängas. Egentligen fullgör såna som vi samma funktion som hushållsgrisen gjorde förr, men det vill vi förstås helst inte höra talas om.
Förutom att det tycks vara Ica för honom som gäller och inte Konsum delar vi tydligen också samma dragning till korgarna med matvaror till nedsatt pris. Dit dras även jag, som av en osynlig magnet. Helt riskfritt är det ju inte. Snål- och kufstämpeln hänger hotfullt över oss när vi ställer in siktet på dessa korgar. Inte utan orsak brukar de också vara placerade lite i skymundan. Men kanske inte nu längre. Det har ju, precis som Bengt Ohlsson skriver, blivit lättare för vår sort när vårt beteende kan kläs om i termer av ekologiska hänsyn och ansvarsfull resurshushållning. Skämdes vi möjligen förr, när vi tittade upp från vårt förstulna rotande bland halvgamla limpor och nedsatta konserver, så gör vi det alltså nu med alltmer högburet huvud istället.
Det är möjligt att det i grund och botten verkligen är en nedärvd snålhet som driver oss, att det är denna annars mindre trevliga egenskap som vår motvilja mot att slänga bottnar i.
Men vad spelar det för roll? Egentligen? Snålhet borde ju i själva verket ha framtiden för sig, nu när den är på väg att bli klimatsmart.