När skatte- pengarna tryter
Skatt. Drygt en handfull av landets 290 kommuner räknar med att höja skatten 2009. Om inte finanskrisen och lågkonjunkturen förändrar det någorlunda hyggliga läget för merparten av landets kommuner. Kommunalskatten är inte progressiv, vilket innebär att de med låg inkomst får betala lika mycket i skatt på sin intjänade hundralapp som den mer välavlönade.
Foto: Gunnar Westergren
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ojämlikheten bland landets kommuner är stor och klyftorna mellan rika och fattiga kommuner har vidgats de senaste åren. Något som både den förra socialdemokratiska regeringen som den nuvarande borgerliga bär ansvaret för. För mitt i skattehöjande finns det kommuner som sänker skatten, andra klarar ekonomin bra medan drygt hundratalet kommuner i utflyttningsorter både har ett mycket högt skatteuttag och stora svårigheter att få ekonomin att gå ihop.
Trots höga ambitioner att upprätthålla en god service till kommuninvånare räcker inte pengarna till för att klara alla åtaganden.
Vissa samhällsområden tycks aldrig få de resurser som krävs för att de ska fungera fullgott. Vi ser det på skolans område, vi ser det när det gäller vård och omsorg av våra äldre, men också när det gäller stödet till de svagaste i samhället.
Lägg till detta att obalansen mellan tillväxtregionerna och övriga Sverige ökar. Ett förhållande som framför allt drabbar kommuner i glesbygd. Avsaknaden av en aktiv regionalpolitik, den hårdhänta hantering av statsbidragen till kommunerna samt den stora utflyttning som skett och sker från många av landets gamla industridominerade kommuner är ett par av bovarna i dramat.
Storstadskommunerna har generellt en billigare kommunal service prissatt per invånare än sina sämre lottade kolleger i utflyttningskommunerna. Här har skattebasen minskat samtidigt som behoven av en bra barnomsorg, en bra skola och en bra åldringsvård är lika viktig här som i alla andra kommuner.
Det vi upplevt de senaste decennierna är att staten överfört allt större ansvar för olika samhällsområden på kommunerna. Nya uppgifter har tillkommit utan att kommunerna fullt ut kompenseras för dessa. I många stycken är den statliga styrningen på gränsen för att strida mot kommunallagen och den kommunala självständigheten.
Problemen får de små kommunerna i glesbygd, inte minst i Norrland, fortsätter beroende på bland annat den demografiska utvecklingen. De äldre blir allt fler medan människor i produktiv ålder minskar och därmed skatteintäkterna.
Det är därför vi får larmrapporter om brister i äldreomsorgen eller om försummelser inom skolans område. Många av landets kommuner har klarat tunga sparbeting utan att ha lyckats säkra förutsättningar för en trygg ekonomisk utveckling. Marginalerna är ibland ytterst små från en hygglig ekonomi till en ekonomi i obalans.
Ytterligare resurser måste styras till de svagaste kommunerna om en rättvis välfärd för alla ska kunna upprätthållas. Många kommuner har redan bantat de utgifter som de kan. Samtidigt fortsätter kostnaderna att öka för de tunga ansvarsområdena som skola, barn- och äldreomsorg.
Kanske är det dags för en ny ansvarsfördelning mellan kommunerna och staten?
En ny kommunreform kan bli ett måste. Initiativen måste dock komma underifrån från kommunerna själva. Som ett första steg kan två kommuner till exempel dela på kostnaderna för olika tjänster för att sedan gå vidare om det visar sig att ett sådant samarbete är verkningsfullt. Kreativitet är aldrig fel.