Journalisten och författaren Olle Svenning har skrivit en imponerande biografi om Hjalmar Branting (1860-1925), den svenska arbetarrörelsens första stora ledare.
I ”Hövdingen” (Bonniers) får vi följa Branting från vaggan till graven och en gärning som påverkar svensk politik än i dag. Hjalmar Branting spelade en helt avgörande roll för att svensk socialdemokrati blev ett stort – och fortfarande – statsbärande parti. Som person och politiker gjorde han skillnad.
1900-talets unga arbetarrörelse var ingen homogen grupp. Det var en brokig skara som rymde inte bara socialdemokrater, utan också anarkister, syndikalister, kommunister och revolutionärer. Det ställde höga krav på ledarskapet.
Branting tog fajten mot vänsterradikalismen i de egna leden – mot dem som inspirerats av bolsjevikerna i Ryssland och inte var främmande för att använda våld som metod för att förändra det svenska klassamhället.
Svenning ger åtskilliga exempel på hur Branting tog debatten med Zeth Höglund, Hinke Bergegren och andra radikaler. Branting avvisade revolutionen och argumenterade för en samhällsomdaning i demokratiska former.
I riksdagsvalet 1921– det första valet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor – blev det även tydligt att arbetarklassen föredrog Brantings reformism framför vänstersocialisternas revolutionsromantik. Socialdemokraterna fick 36,2 procent av rösterna medan vänstersocialisterna bara lockade 4,6 procent. Den högljudda vänsterfalangen representerade ingen folkvilja.
Noterbart är även hur Branting närmade sig näringslivet och började tala ekonomi och handelsavtal med Marcus Wallenberg redan 1917.
”I någon mån förebådade det den samhällskompromiss som under flera decennier bar upp relationerna mellan näringsliv och socialdemokrati”, konstaterar Svenning.
Sådana statsmannaegenskaper bidrog till att göra arbetarepartiet salongsfähigt, accepterat och framgångsrikt.
Branting byggde broar – mellan arbete och kapital, mellan socialdemokrater och liberaler, mellan olika samhällsklasser. Han stod för handslag, samförstånd, pragmatism och kompromisser – inte knutna nävar och hårdför retorik.
Hjalmar Brantings egna ord i riksdagen 17 december 1918, när han argumenterade för den liberalsocialdemokratiska regeringens rösträttsreform, fungerar fortfarande som ledstjärna:
”Reformer måste växa fram gradvis och med stöd av folkmajoriteten utan att den för den skull isolera oppositionen.”
Till detta ska läggas Brantings brinnande internationellt engagemang, som inspirerat flera generationer av socialdemokrater. Med Branting blev internationalismen en del av socialdemokratins DNA.
Branting var en stark förespråkare för Nationernas förbund (NF, föregångaren till dagens FN) och hade en tro på fred genom en internationell rättsordning. Tillsammans med norrmannen Christian Lange fick han också motta Nobels fredspris 1921, bara några år före sin bortgång.
Det är en utmaning att ta sig an Svennings mäktiga Brantingbok. Men den känns närmast som obligatorisk läsning för alla som vill förstå hur svensk socialdemokrati blev vad den är i dag.