Att politikers arvoden är en het potatis är väl i det närmaste en underdrift. Stora höjningar av ersättningarna brukar leda till stora reaktioner. Höjningarna av landstingsrådens, och oppositionsrådens, ersättningar kommer säkerligen att uppröra en hel del människor, speciellt som politiker beslutar om den egna löneutvecklingen. Problemet är bara att det inte finns någon annan som kan göra det.
I Norrbottens läns landsting har landstingsråden och oppositionsråden fått rejäla lönelyft. Med det lönelyft som kommer nu den första januari kommer arvodena för de högsta politiker att ha varit omkring fyra gånger så stora som för den genomsnittlige landstingsanställde. Det kan man kanske inte precis beskriva som någon form av större fingertoppskänsla. Löneavtalen för vanliga löntagare tecknades i en anda av ansvarstagande för den svenska ekonomin. Samma känsla av ansvarstagande borde nog ha rått i det rum där beslutet om arvodeshöjningarna för politikerna i landstinget fattades. Men där lyste detta med sin frånvaro.
Nu har inte svenska politiker särskilt höga arvoden i ett internationellt perspektiv. Det är inte poängen i det hela. Heltidsarvoderade politiker är i "tjänst" dygnet runt, årets alla dagar och har ingen reglerad arbetstid. Poängen är i stället att man hanterar sina egna lönehöjningar. Då måste man ha en nog så väl utvecklad fingertoppskänsla som politiker, då man faktiskt har att förvalta allmänhetens förtroende.
Att ett landstingsråd ska få fyra gånger så hög löneökning som den som sliter ute i vårdsvängen saknar all folklig förankring. Förtroendet för landstingspolitikerna kommer med all säkerhet att dala i och med detta.
På något sätt borde man därför komma fram till en annan modell för att hantera arvodesfrågorna. Centerpartiet har i landstinget motionerat om en modell med någon form av oberoende arvodeskommitté bestående av representanter i form av en jurist, en näringslivsrepresentant, en företrädare för arbetstagarorganisationerna samt en företrädare för medborgarna. Detta för att komma ifrån nuvarande situation där politiker både utarbetar förslag till arvodesjusteringar och därefter även fattar beslut om de egna arvodena.
Centerpartiets tankar är i grunden lovvärda. Men nog känns systemet både tillkrånglat och tungrott. Visst är det önskvärt om man kunde komma bort från den misstänksamhet bland allmänheten som systemet kan ge upphov till. Men det finns andra och mycket smidigare varianter. Att koppla arvodena till inkomstbasbeloppet är en enkel lösning. Då kommer man undan de årliga diskussioner som uppenbarligen förs i vissa kommuner och landsting kring arvodesfrågorna. Även riksdagsledamöternas arvoden skulle kunna knytas till samma basbelopp. Då behöver inte enskilda politiker fatta beslut om justeringen av de egna arvodena då inkomstbasbeloppet justeras årligen utifrån inkomsternas utveckling i landet.
Det är redan idag många kommuner som valt denna lösning. Det som då krävs av politikerna för att upprätthålla förtroendet för systemet är att man inte går in och justerar arvodesnivåerna. Har man en gång fastställt att kommunstyrelsens ordförande ska ha ett arvode som motsvarar nittio, hundra eller hundratio procent av inkomstbasbeloppet ska detta också vara hållbart över tid. Detta är enklare än att utse arvodeskommittéer vars ledamöter också ska arvoderas. Man ska inte krångla till saker i onödan.